På upptäcktsfärd i Diegesen

April 25, 2006

Nästan som Indiana

Filed under: Tomb Raider-serien - Überweiss @ 4:35 pm

Jag kan än idag dra mig till minnes den kyliga luften och det försiktiga duggregnet. Ja, jag kan till och med höra droppandet, vindens svaga susande och det fjärran ljudet av tusentals bilar och en livlig storstad. Hon står högt på ett hustak med ett myllrande London som panorama, men ändå alldeles ensam och utelämnad åt omgivningen. Ensam, men ensam är stark om man ska tro henne själv. Det är det som är det kluriga! Man kan inte alltid tro på att hon är så stark som hon framstår och kanske är det därför hon är så enigmatisk, Lara.

Första gången jag såg henne var som allra hastigast en mörk vinterafton i början av 1998. Jag var på en visit hos gode vännen Johannes och hans bror var på besök med sitt Playstation. Där stod hon, på en platå, blickandes över ett stort öppet område mellan två hus med vatten i botten och en svajande låda på andra sidan. Som det egentligen alltid har varit, var det inte Lara själv, utan miljöerna som fångade mitt intresse. Det jag såg på tv:n i mörkret var inte bara sagolikt vackert, det var en dröm för en lekfull person med äventyrstörst som växt upp med ”inte-nudda-marken” och fantasifulla lekar i skogen. Hur många gånger hade man inte själv dödsföraktande hängt från en klippavsats (som i själva verket var en meterhög sten med passande flat sida) eller kastat sig över djupa avgrunder (a.k.a. vägdiken) precis som hon där gjorde i spelet.


Tomb1

Wreck of the Maria Doria - en sällan omnämnd milstolpe i stämningsfullhets-historien


Jag blev förälskad i spelstilen direkt och kände mer än aldrig någonsin tidigare ett förakt mot vår vid den tidpunkten snäppet för dåliga dator. Hursomhelst fick jag samma jul den efterlängtade tredje delen i serien. Det saknades dock 8Mb i RAM-minne för att spelet skulle vilja starta och sorgen var stor. Under sportlovet året därpå hände dock något fantastiskt. Faderns företag lanserade HEM-PC och fadern själv blev övertalad att investera i ett dylikt monster på 450MHz, med hela 128Mb RAM-minne och en 13Gb stor hårddisk. Det första spel som utgjorde hårdvarutest för kalaset var (förutom det underbart mysiga Aliens Vs Predator-demot) just Tomb Raider III.


tomb3

London baby! Inte så högupplöst som idag, men ändock.


Ah, de minnen jag har från ovan nämnda sportlov. Att utforska djupt inne i Indiens djungler, dyka från höga klippavsatser i klippiga bergen och kajakforsränna på bortglömda platser i söderhavsöarnas inre. Känslan av äventyr var så stark att man totalt glömde bort att kritiskt granska vissa detaljer (som hur någon hade kunnat gömma undan lite modern ammunition och hälsopaket i en alkov bakom några hängrankor i en flera tusen år gammal ruin som ingen tidigare besökt). När jag kom till den där första banan på London-delen av spelet var jag sedan länge såld, men där fick jag den där stämningen som man så ofta eftersträvar. Känslan av att vara en liten del av en värld som är mycket större än vad man ser med blotta ögat. Känslan av att befinna sig i antika ruiner ur historiens många vingslag, där stora upptäckter kan ligga bakom varje hörn och bara något så enkelt som valet mellan att gå till höger eller till vänster kan utgöra skillnaden mellan framgång och död. (Visst, det har alltid varit en linjär spelserie, men vi snackar illusioner här people.)


tomb2


Tomb Raider 3 - Fullt av ruiner, secrets med tillhörande harpljud, och apor förstås.

Nu, många år senare, står jag än en gång med Lara på ett hustak med en skyline runtom mig, denna gång Tokyos. Det är betydligt vackrare denna gång, och samtidigt är det inte det. Denna gång känner jag mig inte lika ensam och utelämnad. Jag känner mig heller inte lika stark. Jag får aldrig samma känsla av att döden lurar bakom varje hörn. Jag har inte samma upptäckarlust. Det är samma sak, fast inte riktigt. Det är väl nostalgin som spelar mig ett spratt, …eller?


Slutligen en jättebloggig lista:


Mest stämningsfulla uppdragen:

1: Wreck of the Maria Doria – Tomb Raider 2

2: Thames Wharf – Tomb Raider 3

3: Opera House – Tomb Raider 2

Bästa fordonssekvenserna:

1: Kajakpaddling i söderhavet - Tomb Raider 3

2: Båtsafari i Venedig – Tomb Raider 2

3: Fyrhjuling i Indien – Tomb Raider 3


Mest underskattade i Tomb Raider-sammanhang

1: Louvren i Tomb Raider: Angel of Darkness

2: Sinking Sub i Tomb Raider Chronicles

3: Söderhavet i Tomb Raider 3


/Bystdrottningen

April 20, 2006

Jag, en hjälte

Filed under: HoMM-serien - Überweiss @ 12:43 pm

Jag kan faktiskt inte dra mig till minnes första gången jag besökte Enroth, för det var så länge sedan, men jag vet att jag aldrig riktigt har lämnat det helt bakom mig. Däremot minns jag precis den dag då jag för första gången beträdde marken i Erathia. Det var precis så bländande mysigt och stämningsfullt som jag mindes Enroth, men större, vackrare och mer magiskt. Jag kan minnas den härligt ruggiga stämningen i underjordiska städer, de otroliga vindpinade bergen och de lummiga skogarna fyllda av mystik och magi. Känslan av makt första gången jag lät en Chain Lightning slå ner på mina fiender och känslan av värme när mina änglar återupplivade fallna kamrater.


Phoenixar, största saknaden i trean.

Phoenixar - saknade i Heroes III, tillbaka i Heroes V.


Men det finns en annan känsla som jag starkt förknippar med Heroes-serien och den har sin rot utanför speluniversumet. Det är känslan av gemenskap. Vilket eventuella läsare av denna sida kommer att upptäcka, har mina utfärder in i spelens värld ofta skett tillsammans med en eller flera av mina tre bröder. Ytterst få spel har lyckats samla oss alla framför datorn en gång. Warlords 2 banade vägen och Heroes 3 fulländade konceptet med sitt Hotseat-läge. Att vara helt nöjd med en fjärdedel av den effektiva speltiden var något som vanligtvis var helt främmande för både mig och min äldsta bror (som under vår uppväxt hade de mest sluga sätt att lura bort mig från datorn med Civilization 2 och själv knipa den), men med Heroes var det som det mest naturliga i världen att klämma ihop sig fyra personer framför ett litet skrivbord och med spänning följa de andras äventyr i väntan på sitt eget.


3

Snöklädda berg, öppna slätter och djupa skogar. Ett magins rike.


Fascinationen för Heroes III var så stor att vi inte riktigt kunde släppa spelet ens utanför datorn. Jag minns en tidig vårdag omkring den påsk då spelet släpptes, då jag och min yngre bror bänkade oss i hängmattan med spelets manual en hel eftermiddag och ”räknade ut” vilka enheter och städer som egentligen var bäst utifrån dess attribut. Nu såg vi inte riktigt till alla faktorer (såsom kostnad och osynlig kostnad) men jag tror vi fick fram att Gold Dragons var den bästa enheten, eller om det var Rampart som var den bästa staden. Nåväl, att vi ens hade orken att idka matematik på ett skollov visar på hur uppsugna vi var i spelet. Den medföljande editorn kom givetvis också till användning en hel del då vi återskapade landskapet omkring vårt eget barndomshem, om än kryddat med trollkarlar, vulkaner, orcher och gud vet vad.


4

Det var något ohälsosamt mystiskt och lockande med de dimmiga skogarna i bakgrunden på Rampart-staden.


Åren gick, en ny påsk anlände och ett nytt Heroes. Premiärspelet skulle gå av stapeln på samma ställe som trean, i föräldrahemmet, med bröderna. Förväntingarna och spänningen dunkade som en trumma i bröstet när vi startade upp spelet. Men all stämning var som bortblåst. Världen var inte vacker och mystisk längre. Städerna var inte storslagna på det där sättet att man utifrån 2D-vyn skapade sig en 3D-bild i huvudet bara genom att blunda och lyssna på musiken. Hjältarna var inte samma paradoxalt superstarka bisittare längre. Varelserna var plastiga och fåniga. Jag kände mig sviken och tröstade mig de kommande åren med musiken från trean och minnen från fordom (samt spelserien Age of Wonders, men det kommer jag till i ett framtida minne). Aldrig trodde jag mig få uppleva samma minnen som då, på nytt igen.


Nu har ytterligare år gått, en ny påsk kommit och med den Heroes V…

/Bloody Bastard Bron

April 11, 2006

Vadfalls?

Filed under: Vad är detta? - Überweiss @ 9:01 pm

Vadan detta? En blogg?

Nejdå, det bara ser ut så. Det här är ingen blogg där jag gräver ner mig i häftiga möten med coola japanska spelutvecklare som jag praktiskt taget är bästa kompis med. Det är ingen superdjup diskussion om vilka konventioner som bör finnas eller försvinna inom speljournalistik. Det är ingen ointresseblogg där jag skriver att jag käkat filmjölk till frukost och att det regnar utanför fönstret. Det är ingen "jag vill vara musikjournalist"-blogg där jag pratar om dagens låt och listar de bästa albumen i vadhelst för obskyr genre som ingen utanför nördighetens innersta kretsar känner till eller bryr sig om.

Det handlar om spel. En resedagbok från de allra yttersta hörn jag via spelutvecklarnas fantasier fått besöka och ett axplock av de känslor år av resor in i digitala världar har framavlat. Så vad är då det hela med den kryptiska titeln. Jag tycks ju försöka att inte vara så himla pretto, så whats with the high tech akademiska synonymviftandet? Dieges? Det stämmer bara rätt bra in. Har du varit i kontakt med litteratur- eller filmvetenskap har du säkert kommit i kontakt med ordet. Det är alltid vanskligt att försöka definiera akademiska termer (diskurs, någon?) men den definition av dieges som jag syftar på handlar om den berättade världen. Den fiktiva världen. En värld som i böcker och filmer vi ofta är låsta till att beskåda ur berättarens perspektiv hela tiden, men som vi i spel har en uppfriskande frihet att själva utforska. Efter år av utforskande har jag kommit underfund med att jag behöver en lagringslokal annat än hjärnan för dessa nostalgiska minnen. Ett fotoalbum att gå tillbaka i om man så vill - en minnesbank, en upplevelsesparbössa och en nostalgipiñata. Mest för min egen skull, men kanske har du upplevt resor liknande mina, och kan känna igen dig i mina "fotografier".

Väl mött. Det första minnet kommer snart.

/Emil "Poncho" Kraftling

Get free blog up and running in minutes with Blogsome
Theme designed by Janis Joseph