Jag, en hjälte
Jag kan faktiskt inte dra mig till minnes första gången jag besökte Enroth, för det var så länge sedan, men jag vet att jag aldrig riktigt har lämnat det helt bakom mig. Däremot minns jag precis den dag då jag för första gången beträdde marken i Erathia. Det var precis så bländande mysigt och stämningsfullt som jag mindes Enroth, men större, vackrare och mer magiskt. Jag kan minnas den härligt ruggiga stämningen i underjordiska städer, de otroliga vindpinade bergen och de lummiga skogarna fyllda av mystik och magi. Känslan av makt första gången jag lät en Chain Lightning slå ner på mina fiender och känslan av värme när mina änglar återupplivade fallna kamrater.
Phoenixar - saknade i Heroes III, tillbaka i Heroes V.
Men det finns en annan känsla som jag starkt förknippar med Heroes-serien och den har sin rot utanför speluniversumet. Det är känslan av gemenskap. Vilket eventuella läsare av denna sida kommer att upptäcka, har mina utfärder in i spelens värld ofta skett tillsammans med en eller flera av mina tre bröder. Ytterst få spel har lyckats samla oss alla framför datorn en gång. Warlords 2 banade vägen och Heroes 3 fulländade konceptet med sitt Hotseat-läge. Att vara helt nöjd med en fjärdedel av den effektiva speltiden var något som vanligtvis var helt främmande för både mig och min äldsta bror (som under vår uppväxt hade de mest sluga sätt att lura bort mig från datorn med Civilization 2 och själv knipa den), men med Heroes var det som det mest naturliga i världen att klämma ihop sig fyra personer framför ett litet skrivbord och med spänning följa de andras äventyr i väntan på sitt eget.
Snöklädda berg, öppna slätter och djupa skogar. Ett magins rike.
Fascinationen för Heroes III var så stor att vi inte riktigt kunde släppa spelet ens utanför datorn. Jag minns en tidig vårdag omkring den påsk då spelet släpptes, då jag och min yngre bror bänkade oss i hängmattan med spelets manual en hel eftermiddag och ”räknade ut” vilka enheter och städer som egentligen var bäst utifrån dess attribut. Nu såg vi inte riktigt till alla faktorer (såsom kostnad och osynlig kostnad) men jag tror vi fick fram att Gold Dragons var den bästa enheten, eller om det var Rampart som var den bästa staden. Nåväl, att vi ens hade orken att idka matematik på ett skollov visar på hur uppsugna vi var i spelet. Den medföljande editorn kom givetvis också till användning en hel del då vi återskapade landskapet omkring vårt eget barndomshem, om än kryddat med trollkarlar, vulkaner, orcher och gud vet vad.
Det var något ohälsosamt mystiskt och lockande med de dimmiga skogarna i bakgrunden på Rampart-staden.
Åren gick, en ny påsk anlände och ett nytt Heroes. Premiärspelet skulle gå av stapeln på samma ställe som trean, i föräldrahemmet, med bröderna. Förväntingarna och spänningen dunkade som en trumma i bröstet när vi startade upp spelet. Men all stämning var som bortblåst. Världen var inte vacker och mystisk längre. Städerna var inte storslagna på det där sättet att man utifrån 2D-vyn skapade sig en 3D-bild i huvudet bara genom att blunda och lyssna på musiken. Hjältarna var inte samma paradoxalt superstarka bisittare längre. Varelserna var plastiga och fåniga. Jag kände mig sviken och tröstade mig de kommande åren med musiken från trean och minnen från fordom (samt spelserien Age of Wonders, men det kommer jag till i ett framtida minne). Aldrig trodde jag mig få uppleva samma minnen som då, på nytt igen.
Nu har ytterligare år gått, en ny påsk kommit och med den Heroes V…
/Bloody Bastard Bron
Det var verkligen någonting unikt med Hotseat-läget, det måste jag hålla med om. Jag har alltid sett just Hereos III som mer av ett sällskapsspel i stil med Alfapet (now that’s a parallel ‘far out’!)på något lustigt vis. Har faktiskt nästan uteslutande spelat det i Hotseat.
Rampart är däremot knappast den bästa staden imo, åtminstone inte till utseende och känsla och jag har svårt att se den som bland de bättre om man bortser från de överhäftigt grymma “Grand Elves” som mördade typ allting i tillräckligt stora antal. Rememba’ Black Dragons och Titaner? Där kunde man snacka om skräckinjagande enheter.
Även om Heroes V:s städer är snyggt gjorda och så, är de förrenderade gif-bakgrunderna till exempelvis “Dragon Cliffs” i trean med animerade drakar som flyger in och ut ur grottorna, otroligt mycket mer stämningsfulla. Tycker gott att städerna hade kunnat vara kvar i det otroligt lättöverskådliga och snygga 2D-läget från trean.
För övrigt var väl inte Phoenixarna borta i trean? De var väl “superenheter” för Conflux (Brokeback Mountain-laget som lades till i den sista expansionen)?
Nu är ju Disciples III på G igen också. Turordningsbaserad strategi FTW dvs!
Comment by Jakobi — April 20, 2006 @ 3:23 pm
Jo det är sant att de fanns i expansionen, men inte i originalet
De är däremot störande as i femman, fast det beror nog på att jag bara slagits mot dem än så länge.
Vår matematiska uträkning skulle fastslå vilket som var bäst rent “vinna”-mässigt. Känslomässigt tyckte jag sämst om Rampart (förutom just stadens backdrop, med skogen och drakarna du nämner, mamma mia) och bäst om Dungeon. Svarta drakar och Manticores, mmm. Håller dock inte helt med dig om 2D-vyerna, visst fanns några riktigt snygga backdrops, och designen på Inferno var ju bara underbar, med den blodröda solen och den stämningsfula musiken - men någonstans tycker jag att utvecklingen bör gå framåt
Comment by Überweiss — April 20, 2006 @ 5:51 pm
Fast supersnygga 2D-miljöer är ju inte helt fy skam det heller. Och då menade jag bara i städerna. Tror att det skulle fungera bra att kombinera det på det viset. Men om det här med “tre dimensioner” är vad folk vill ha så visst! Bah!
Nåja, vi får väl se hur negativt jag ställer mig till det designvalet när jag väl sitter och nördar femman om några dagar
Comment by Jakobi — April 20, 2006 @ 7:03 pm
Men gudars skymning, varför finns det inga snölandskap i femman?
Comment by Überweiss — April 20, 2006 @ 7:41 pm
Det ägde ju att ha en svinstark fighterhjälte som mosade över även de tyngsta enheterna i HoMM 4, alternativt att ha en übermagiker som krossade en hel legion soldater innan de ens hann fram till ens enheter. Fast sen verkar jag ju vara den enda i världen som älskade det spelet samtidigt som jag ogillade trean.
Tvåan förblir dock bäst.
Ska bli spännande att testa femman snart.
Trevlig läsning.
Comment by Henrik V — April 21, 2006 @ 4:09 pm
Fyran hade ingen karisma. Trean hade jättemycket karisma.
Förövrigt kan man ju spela femman redan nu, dvs. demot. Hojta till på MSN om du vill duellera litet, Henrik! My vampires shall own you straight out’a utter n00bishness!
Comment by Jakobi — April 21, 2006 @ 11:38 pm
Perhaps “vampires” is a bit strong but…
Nja, sparar mig till the real deal. Gillar inte att spela demos.
Comment by Henrik V — April 22, 2006 @ 2:14 am
Mina mysigaste minnen av Heroes-serien var att spela det hemma hos en kamrat under den tiden då min storebror var enväldig härskare över hemmadatorn. De få inblickarna i spelet gjorde det så mycket mer mytiskt och spännande. Personligen får jag inte riktigt samma känslor för demot, men jag ser fram emot att få ge fullversionen en riktig provtur.
Comment by John B — April 24, 2006 @ 11:21 pm
Rampart har bäst ljudspår, pasta.
Comment by Woodwyrm — May 13, 2006 @ 1:16 am
Öh föröv. var det äckligt mycket jag anser att fyran snodde från Age of Wonders!
Comment by Woodwyrm — May 13, 2006 @ 1:17 am
Väldigt trevlig läsning, 5:an var dock en väldigt stor besvikelse - i var fall utifrån testningen av demot.
Väldigt oattraktiv grafik och de har förstört hela schak-läget som tidigare användes.
Nä, jag håller mig till 3:an.
Förövrigt kan jag hålla med om till viss del att 4:an var ett mäkta underhållande spel, vem kan undgå att gilla en hero som dödar 2 svarta dragar med en pil?
Comment by Filip Olsson — February 15, 2007 @ 9:57 pm
hi=D
Comment by blader — September 15, 2007 @ 7:14 am
Jomen HoMM 3 Complete är ett av dom sönaste spel jag nånsin spelat och ger mig varje gång jag starter det en stor kick av nostalogi. Men jag spelar det bara när jag har 12 kompisar hos mig, tycker inte det är så kul att nöta sig igenom campagin eller spela “multiplayer” ensam.
Kan kanske börja lira över internet om någon är intresserad, min msn e Yamcha_Deluxe@hotmail.com och maila mig om ni också är på g med hela konceptet att köra online.
Sj har jag aldrig testat det och jag vet inte rikigt hur det skall fungera, som t.ex blir skärmen bara svart när det är nån annans tur? eller får man styra sin gubbe hela tiden etc, och vilka program behövs för att spela online?
Tack å hej
Comment by Sebastian — January 15, 2008 @ 5:21 pm