På upptäcktsfärd i Diegesen

Jag kan än idag dra mig till minnes den kyliga luften och det försiktiga duggregnet. Ja, jag kan till och med höra droppandet, vindens svaga susande och det fjärran ljudet av tusentals bilar och en livlig storstad. Hon står högt på ett hustak med ett myllrande London som panorama, men ändå alldeles ensam och utelämnad åt omgivningen. Ensam, men ensam är stark om man ska tro henne själv. Det är det som är det kluriga! Man kan inte alltid tro på att hon är så stark som hon framstår och kanske är det därför hon är så enigmatisk, Lara.

Första gången jag såg henne var som allra hastigast en mörk vinterafton i början av 1998. Jag var på en visit hos gode vännen Johannes och hans bror var på besök med sitt Playstation. Där stod hon, på en platå, blickandes över ett stort öppet område mellan två hus med vatten i botten och en svajande låda på andra sidan. Som det egentligen alltid har varit, var det inte Lara själv, utan miljöerna som fångade mitt intresse. Det jag såg på tv:n i mörkret var inte bara sagolikt vackert, det var en dröm för en lekfull person med äventyrstörst som växt upp med ”inte-nudda-marken” och fantasifulla lekar i skogen. Hur många gånger hade man inte själv dödsföraktande hängt från en klippavsats (som i själva verket var en meterhög sten med passande flat sida) eller kastat sig över djupa avgrunder (a.k.a. vägdiken) precis som hon där gjorde i spelet.

Jag blev förälskad i spelstilen direkt och kände mer än aldrig någonsin tidigare ett förakt mot vår vid den tidpunkten snäppet för dåliga dator. Hursomhelst fick jag samma jul den efterlängtade tredje delen i serien. Det saknades dock 8Mb i RAM-minne för att spelet skulle vilja starta och sorgen var stor. Under sportlovet året därpå hände dock något fantastiskt. Faderns företag lanserade HEM-PC och fadern själv blev övertalad att investera i ett dylikt monster på 450MHz, med hela 128Mb RAM-minne och en 13Gb stor hårddisk. Det första spel som utgjorde hårdvarutest för kalaset var (förutom det underbart mysiga Aliens Vs Predator-demot) just Tomb Raider III.

Ah, de minnen jag har från ovan nämnda sportlov. Att utforska djupt inne i Indiens djungler, dyka från höga klippavsatser i klippiga bergen och kajakforsränna på bortglömda platser i söderhavsöarnas inre. Känslan av äventyr var så stark att man totalt glömde bort att kritiskt granska vissa detaljer (som hur någon hade kunnat gömma undan lite modern ammunition och hälsopaket i en alkov bakom några hängrankor i en flera tusen år gammal ruin som ingen tidigare besökt). När jag kom till den där första banan på London-delen av spelet var jag sedan länge såld, men där fick jag den där stämningen som man så ofta eftersträvar. Känslan av att vara en liten del av en värld som är mycket större än vad man ser med blotta ögat. Känslan av att befinna sig i antika ruiner ur historiens många vingslag, där stora upptäckter kan ligga bakom varje hörn och bara något så enkelt som valet mellan att gå till höger eller till vänster kan utgöra skillnaden mellan framgång och död. (Visst, det har alltid varit en linjär spelserie, men vi snackar illusioner här people.)