På upptäcktsfärd i Diegesen

April 25, 2006

Nästan som Indiana

Filed under: Tomb Raider-serien - Überweiss @ 4:35 pm

Jag kan än idag dra mig till minnes den kyliga luften och det försiktiga duggregnet. Ja, jag kan till och med höra droppandet, vindens svaga susande och det fjärran ljudet av tusentals bilar och en livlig storstad. Hon står högt på ett hustak med ett myllrande London som panorama, men ändå alldeles ensam och utelämnad åt omgivningen. Ensam, men ensam är stark om man ska tro henne själv. Det är det som är det kluriga! Man kan inte alltid tro på att hon är så stark som hon framstår och kanske är det därför hon är så enigmatisk, Lara.

Första gången jag såg henne var som allra hastigast en mörk vinterafton i början av 1998. Jag var på en visit hos gode vännen Johannes och hans bror var på besök med sitt Playstation. Där stod hon, på en platå, blickandes över ett stort öppet område mellan två hus med vatten i botten och en svajande låda på andra sidan. Som det egentligen alltid har varit, var det inte Lara själv, utan miljöerna som fångade mitt intresse. Det jag såg på tv:n i mörkret var inte bara sagolikt vackert, det var en dröm för en lekfull person med äventyrstörst som växt upp med ”inte-nudda-marken” och fantasifulla lekar i skogen. Hur många gånger hade man inte själv dödsföraktande hängt från en klippavsats (som i själva verket var en meterhög sten med passande flat sida) eller kastat sig över djupa avgrunder (a.k.a. vägdiken) precis som hon där gjorde i spelet.


Tomb1

Wreck of the Maria Doria - en sällan omnämnd milstolpe i stämningsfullhets-historien


Jag blev förälskad i spelstilen direkt och kände mer än aldrig någonsin tidigare ett förakt mot vår vid den tidpunkten snäppet för dåliga dator. Hursomhelst fick jag samma jul den efterlängtade tredje delen i serien. Det saknades dock 8Mb i RAM-minne för att spelet skulle vilja starta och sorgen var stor. Under sportlovet året därpå hände dock något fantastiskt. Faderns företag lanserade HEM-PC och fadern själv blev övertalad att investera i ett dylikt monster på 450MHz, med hela 128Mb RAM-minne och en 13Gb stor hårddisk. Det första spel som utgjorde hårdvarutest för kalaset var (förutom det underbart mysiga Aliens Vs Predator-demot) just Tomb Raider III.


tomb3

London baby! Inte så högupplöst som idag, men ändock.


Ah, de minnen jag har från ovan nämnda sportlov. Att utforska djupt inne i Indiens djungler, dyka från höga klippavsatser i klippiga bergen och kajakforsränna på bortglömda platser i söderhavsöarnas inre. Känslan av äventyr var så stark att man totalt glömde bort att kritiskt granska vissa detaljer (som hur någon hade kunnat gömma undan lite modern ammunition och hälsopaket i en alkov bakom några hängrankor i en flera tusen år gammal ruin som ingen tidigare besökt). När jag kom till den där första banan på London-delen av spelet var jag sedan länge såld, men där fick jag den där stämningen som man så ofta eftersträvar. Känslan av att vara en liten del av en värld som är mycket större än vad man ser med blotta ögat. Känslan av att befinna sig i antika ruiner ur historiens många vingslag, där stora upptäckter kan ligga bakom varje hörn och bara något så enkelt som valet mellan att gå till höger eller till vänster kan utgöra skillnaden mellan framgång och död. (Visst, det har alltid varit en linjär spelserie, men vi snackar illusioner här people.)


tomb2


Tomb Raider 3 - Fullt av ruiner, secrets med tillhörande harpljud, och apor förstås.

Nu, många år senare, står jag än en gång med Lara på ett hustak med en skyline runtom mig, denna gång Tokyos. Det är betydligt vackrare denna gång, och samtidigt är det inte det. Denna gång känner jag mig inte lika ensam och utelämnad. Jag känner mig heller inte lika stark. Jag får aldrig samma känsla av att döden lurar bakom varje hörn. Jag har inte samma upptäckarlust. Det är samma sak, fast inte riktigt. Det är väl nostalgin som spelar mig ett spratt, …eller?


Slutligen en jättebloggig lista:


Mest stämningsfulla uppdragen:

1: Wreck of the Maria Doria – Tomb Raider 2

2: Thames Wharf – Tomb Raider 3

3: Opera House – Tomb Raider 2

Bästa fordonssekvenserna:

1: Kajakpaddling i söderhavet - Tomb Raider 3

2: Båtsafari i Venedig – Tomb Raider 2

3: Fyrhjuling i Indien – Tomb Raider 3


Mest underskattade i Tomb Raider-sammanhang

1: Louvren i Tomb Raider: Angel of Darkness

2: Sinking Sub i Tomb Raider Chronicles

3: Söderhavet i Tomb Raider 3


/Bystdrottningen

4 Comments »

The URI to TrackBack this entry is: http://gametrotter.blogsome.com/2006/04/25/nastan-som-indiana/trackback/

  1. Jag undrar så hur det hade gått för Tomb Raider-serien om Lara hade varit en Lars istället.

    Comment by John B — April 25, 2006 @ 8:09 pm

  2. Som för Indiana Jones and the Infernal Machine kanske? Imo ett bättre spel än samtliga klassiska TR (1-3), men det kanske inte har samma kultstatus direkt.

    Gillade nog Tomb Raider 2 mest, om jag får utse en favorit. Dinosaurie-banan i ettan får dock ett hedersomnämnande.

    Har inte kommit överdrivet långt på Legends men Bolivia-banan när man springer och James Bond-ut-för-dammen-alá Goldeneye-hoppar ut för klippan och ned i vattnet alldeles i början av banan. Då är det rätt stämningsfullt.

    Comment by Jawohlkobi — April 26, 2006 @ 5:53 pm

  3. Legends var riktigt bra och bästa spelupplevelsen sedan tvåan, helt klart. Men är det bara jag som tyckte det var alldeles för tråkigt kort?

    Hursomhelst, kul läsning mitt i alla Lara-dissar som haglar just nu.

    Comment by Johan Eklund — April 28, 2006 @ 6:26 pm

  4. Jag klarade Legends häromdagen (efter en irriterande bugg som gjorde att jag inte kunde ha Next gen-graphics från och med Ryssland). Visst var det ett superhärligt matiné-äventyr, och med många Tomb Raider-vibbar, men ändå inte riktigt som det kunde ha varit. Jag håller med om att det var alldeles för kort. Inte bara spelet i sig utan varje bana. I de tidigare spelen var det en ansamling banor på varje “location” och man kunde ibland ta sig djuupt ner i underjordiska tempel och grottor, innan man kom till slutet. Då fick man verkligen känslan att vara ensam och utsatt i något stort som man inte kontrollerade. I Legend är det lite för lite, lite för mjäkigt. Visst, det finns en del riktigt snygga sekvenser och platser, men för lite pussel ändå, för lite hoppande, klättrande, duckande och utforskande. Trots att serien är snyggare än någonsin, upplever jag inte samma häpnadsväckanda “wow”-moment, som man gjorde på museet i London i trean, kinesiska muren i tvåan, vissa av katakomberna i fyran och så vidare. Det bästa tycker jag nästan är just presentationen. Visst, Laras medhjälpare gör att man inte känner sig lika utsatt och är nog egentligen mer dålig än bra för Tomb Raider-känslan, men det är underhållande dialog och lysande röstskådisar. Och slutet, när Lara börjar visa känslor, då blir det riktigt intressant. Har hon någonsin varit tuffare än när hon står med pistolen mot Amandas huvud? I think not.

    Comment by Überweiss — April 29, 2006 @ 1:09 pm

RSS feed for comments on this post.

Leave a comment

Line and paragraph breaks automatic, e-mail address never displayed, HTML allowed: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <code> <em> <i> <strike> <strong>



Anti-spam measure: please retype the above text into the box provided.

Get free blog up and running in minutes with Blogsome
Theme designed by Janis Joseph