På upptäcktsfärd i Diegesen

I väskan låg ett Super Nintendo som jag hade lånat av min klasskompis Tobias. Men basenheten i sig var inte det som var så spännande. I väskan fanns också en amerikansk konverteringsenhet, samt två stycken spelkassetter. Tobias hade själv envist hävdat att jag skulle ta mig an Final Fantasy III först och att det var det bättre av dem båda, medan vår store, något burduse, men ganska godhjärtade bekantskap Kid istället hävdade att det andra spelet var betydligt bättre. I vanliga fall skulle jag utan tvivel ha gått på Tobias rekommendationer. Han var ändå den nördigare av de två. Det var han som hade alla spelkonsoler som fanns och en storbilds-TV i sovrummet. Jag vet inte riktigt varför, men av någon anledning gick jag ändå på Kids råd och den första kassett jag stoppade i SNES:en var Chrono Trigger (Så här i efterhand inser jag att jag har Kid att tacka för mycket. Det kanske är dags att förlåta honom för att han slängde min Brynäs-halsduk i en vattenpöl när Modo hade förlorat den sista finalmatchen i slutspelet 1999).

Med en omslagsbild som denna var det inte svårt att välja bort Final Fantasy III

En klockpendel och ett äventyr senare fann jag mig på gränsen till eufori. Vilken upplevelse! Från början till slut hade Chrono Trigger fått mig att sitta fängslad och hänfört mig i alla avseenden. Vilken berättelse, vilka strider, vilken grafik och kanske framförallt, vilken musik. Efter en öppen men ganska seg inledning i Millenial Fair, vars behållning var mötet med den fagra och mystiska Marle, satte äventyret igång. Plötsligt befann jag mig i Guardia, fast fyrahundra år tidigare. Jag har knappt hunnit börja utforska omnejden förrän jag finner mig mitt i sökandet efter en försvunnen drottning, ackompanjerad av en ridderlig groda och kulminerande i ett fullt medeltida krig. Och det är bara början. Innan jag var klar hade jag upplevt de flesta känslor man kan gå igenom. Kärlek till de underbara karaktärerna, obehaglighet vid åsynen av de dystra omgivningarna i spelets framtid, ilska över svåra fiender, glädje över komiska incidenter och sorg när min robotkompis blev nerslagen av en grupp andra robotar. Ni hör, sorg över att en robot blir nerslagen av andra robotar? Och det här är ett spel med 16-bitars grafik? Magiskt.

Den förhistoriska versionen av världen i Chrono Trigger.

Jag ska inte ens försöka mig på att förklara vad det var som gjorde och gör Chrono Trigger till en så otrolig upplevelse, för egentligen är det nog allt. Istället ska jag nöja mig med att hylla det helt förbehållslöst. Det visade mig en spelvärld som jag aldrig tidigare sett. Jag finner mig exempelvis i en rättegång där jag får stå till svars för saker jag gjort eller inte gjort tidigare i spelet! Vadfalls? Så det jag gjorde hade en mening? Jag får följa en mängd kärlekshistorier. Kärleken mellan två unga äventyrare, kärleken mellan en uppfinnare och hennes uppfinning, kärleken mellan en väpnare och hans herre, kärleken mellan en hövding och hennes folk. Berättelsen kastade mig fram och tillbaka i inte bara rum, utan även tid och gjorde intressanta analyser av förhållandet däremellan. Jag visste vad som skulle hända om mitt uppdrag misslyckades, jag hade sett den mörka framtiden och dess karga landskap. Men jag var aldrig ensam, jag hade alltid mina trogna kamrater med mig. Marle, Frog, Ayla, Robo o.s.v. (även om de i min första omgång hette Iza, Squeek, Java och Voxy. Illa, jag vet. Ännu värre är att jag av någon outgrundlig anledning döpte Chrono till Verum. Hälsofil?).

Spänningen som byggdes upp inför mötet med Magus var imponerande.

Chrono Trigger gjorde saker som jag än idag inte har upplevt i något annat spel. Jag kan inte sätta fingret på vad, men det var en berättelse med otroligt många färger som alla ändå smälte samman till en enhet. Dessutom gjorde det saker rent tekniskt med SNES:ens grafik och musikkapaciteter som var rent hänförande. Jag tycker inte om spelbranschens löjligt idoliserande gudadyrkan av japanska spelutvecklare, men det finns ett japanskt namn jag snabbt lade på minnet, Yasunori Mitsuda. Hans musik gör saker i mitt inre som, även nu när jag lyssnar på den utanför spelet, får mig att känna mig extremt mottaglig, eller sårbar om man så vill, för de känslor som ett spel har potential att förmedla. Chrono Triggers värld är utan tvivel den mest känslomässiga och magiska av alla de virtuella världar jag besökt. Trots att jag mer än gärna skulle besöka den igen, vet jag att det aldrig kommer att kännas som det gjorde den där septembermånaden för många år sedan, och det gör mig lite sorgsen. Men man ska inte klänga sig fast vid det förgångna (om man inte måste åka dit för att förhindra en katastrof i framtiden, vill säga.). Jag får vårda de minnen jag har och hoppas på att kunna uppleva äventyret genom min flickvän och då kanske få känna samma saker igen, nästan som på nytt.