På upptäcktsfärd i Diegesen

Hur fint jag än tycker det är att spel syns i journalistikens "finrum" (nåja) måste jag nu ändå klaga lite på DN:s speltäckning efter att ha läst Jonas Thentes recension av Battlefield 2142 här:

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=2027&a=583836&previousRenderType=2

Recension, sägs det. Hallå? Kan någon vara så vänlig och peka ut var i den där recensionen själva recensionen befinner sig? Finns det någon tydlig åsikt om spelet överhuvudtaget, bortsett från den väldigt givande meningen "Det är med andra ord omöjligt att säga hur bra det är"? Om det nu är omöjligt att säga hur bra det är, varför inte vänta med "recensionen" tills dess att det är möjligt? Som det är nu är det ju ingen konsumentvägledning alls. Det är inte ens en individuell subjektiv åsikt. Det är ingenting! Det är en samling konstateranden som vilken idiot som helst skulle kunnat läsa till sig på spelets hemsida.

Thente erkänner också glatt att han inte provat spelets Titanläge men gissar hejvilt kring hur bra det är. Vi som spelat spelet råkar veta att titanläget är en av få nyheter och unika detaljer jämfört med tidigare spel i serien och att "recensera" spelet utan att ha provat det känns ganska konstigt.

Kanske är det bara det att jag är ganska skeptisk mot spelet. Eller så är det min begynnande förkylning, men jag var tvungen att säga något, för jag tycker inte att DN har skrivit en recension. Jag tycker att de har skrivit en förvånande okritisk förhandstitt, at best.

/Emil

Var ute på landet och rev en lada nu i helgen. Eller åtminstone så mycket av den som hanns med. Det var roligt att gå loss på gipsväggar, plankor och bjälkar med en kofot, men jag måste påstå att jag är lite besviken. Gordons patenterade "slå på något med kofoten och det går sönder" fungerar inte alls i verkligheten. Man måste verkligen bända och hålla på. Half-Life är alltså inte realistiskt after all. Hela min världsbild skakas i sina grundvalar! Ahhhh!

Började programmeringskursen idag. Det kan nog bli riktigt trevligt så småningom, särskilt när man ackompanjerar det med datorgrafikkursen vi ska läsa i vår.

/Emilio

Jag har haft lite av Astrid Lindgren-maraton med min käresta den senaste tiden. Några av Astrid Lindgrens bästa filmatiseringar Bullerbyn, Emil i Lönneberga och Madicken har gått heta på vår DVD-spelare.

Det ledde mig in på funderingar om den svenska spelindustrin för den inhemska marknaden. I filmvärlden har vi ju en ganska omfattande (för att inte säga närmast uteslutande) marknad för den inhemska publiken. Och även om den de senaste tio åren har sugit babianpungsvett, har du ju faktiskt alstrats storverk tidigare. Se bara på Astrid Lindgren-filmatiseringarna (och jämför gärna kvaliteten med dagens bjäfs). Den svenska bokindustrin är ju nästan ännu värre med den förskräckliga kriminalromansinflation som råder. Svensk musikindustri lever och frodas både mot den internationella marknaden och den inhemska. Men var är spel för svenskar? Sverige har en av de starkaste spelindustrierna i Europa, men alla spel riktar sig mot en internationell publik. Alla, med undantag för lågbudgetproducerade barn- och lek & lär-spel, eller ännu mer lågbudgetproducerade "håva in pengar med ett känt namn"-spel som Liza Marklunds Dollar.

Varför görs det inga vettiga spel mot den inhemska marknaden? Svaret är givetvis att det är en alldeles för liten marknad. Ett normalbudgetspel kräver två års arbete och många medarbetare. Det kostar. Den globala spelmarknaden är inte tillräckligt mainstream för att tillåta en stor inhemsk spelmarknad. Jag är inte ens helt säker på att det stämmer, men antagligen tror de flesta det. Men låt oss då fokusera på barn och ungdomsspel. Är inte det en otappad tunna med möjligheter? Måste barnspel vara simpla flash-kreationer? Ger vi inte våra barn större credit än så? För att åter dra paralleller till Astrid Lindgren-filmer, det är långt ifrån tramsproduktioner bara riktade mot barn. Det är filmer med produktionsvärden i storfilmsklassen, som riktar sig lika mycket till vuxna som till barn. Hur ska vi förvänta oss att vuxna ska kunna förstå och acceptera barn och ungdomars användande av datorspel, om de inte själva har någon behållning av att sitta med och spela?

Jag får nog ta och skapa några riktigt bra barnspel under min karriär också, visa att det går

/Emilio  

…skickar jag ut till alla er i min närhet som nyligen förlorat kärleken. Ni är alldeles för många på alldeles för kort tid. Det finns mig veterligen fyra grundläggande erfarenheter av kärlek. Längtande kärlek, besvarad kärlek, obesvarad kärlek och förlorad kärlek. Jag har erfarenhet av tre och jag ämnar aldrig skaffa erfarenhet av den fjärde. Jag tror inte det finns någon tröst för förlorad kärlek, men det jag tror att det finns en universal sanning, oavsett vilka erfarenheter man har.

Sluta aldrig älska.

Eftersom det tydligen finns folk som läser här kände jag migm anad att skriva något. Jag tog en sväng förbi Stockholm idag för att plocka upp Neverwinter Nights 2 på kontoret. Jag känner mig otroligt upprymd över att äntligen få stilla min rollspelsabstinens. I en tid när alla bara satsar på förhatliga MMORPGs är det långt mellan fixarna för oss som älskar singleplayerrollspel. Att det senaste rollspelet jag sjönk in i på allvar var det senaste spelet från Obsidian, som gjort det rollspel jag nu ämnar sjunka in i, är ju egentligen helt värdelöst. Vart är alla rollspel? Har folk inte insett att rollspelen är den främsta genren? Riktiga rollspel menar jag då, inte visuella pseudo-communitys a la World of Warcraft.

Bara känslan när jag nu suttit mig ner och skapat min karaktär. (Och inramningen kunde inte vara bättre, hösten gör sitt för att skapa den rätta mysfaktorn). Genast kommer jag underfund med det underbara i rollspel. När jag sitter och skapar min karaktär, växer hennes historia fram. Spelet hjälper mig att visualisera hennes utseende, men Laryssas övriga karaktärsdrag och hennes historia, den skapar jag själv i huvudet medan jag fortskrider. Nyligen fick jag ett mail från en utgivare, där jag ombads ge mina synpunkter på en välkänd rollspelsserie och dess eventuella framtid (mycket bra initiativ från utgivaren, för övrigt). Där lyckades jag också sammanfatta rätt bra vad det är jag älskar med rollspel. På frågan om vad spelseriens "legacy" var, svarade jag bland annat:

"In short - xxxxxxxxxxxx bears the legacy of beautiful storytelling. Half told by the creators, half told by the player."

En berättelse där jag berättar hälften, och där hälften berättas för mig. Inte vilken skitberättelse som helst. En berättelse som berör. Med karaktärer som berör. (Alla vet ju att karaktärerna är halva berättelsen). Faktum är att rollspel är en stor anledning till att jag gett mig dän på att bli spelutvecklare. Mitt stora mål, min heliga graal, är ett rollspel. Jag vet precis hur jag vill ha det, men jag tänker inte försöka mig på det, förrän jag har erfarenheten och resurserna att göra det rättvisa. Så var bara lugna, ni kommer säkert att få se många genrer från mig innan jag når dit. Sannolikt aldrig ett mmorpg dock.

/Emilio

Jag har funderat på en sak. Den svenska spelindustrin är en av de hetaste och främsta i Europa och just nu växer den så att det knakar. Men det mesta av arbetskraften konsolideras till de stora studiorna med DICE i toppen. Har historien visat oss något så är det att spelföretag ofta växer och når framgång, men när de når en viss punkt, leder kreativa önskemål, splittrade visioner och toppstyrda företag till att hjärnorna hoppar av och startar upp egna nya unga nytänkande studios. Vi har sett det om och om igen. Peter Molyneux hoppade av Bullfrog och skapade Lionhead (som i sin tur alstrade nya studios såsom Demis Hassabis och Elixir), Sid Meier hoppade av Microprose och startade Firaxis (som i sin tur alstrade Brian Reynolds Big Huge Games). John Romero hoppade av Id Software och startade upp Ion Storm, som i sin tur lyfte fram Warren Spector som en guru och han har numera hoppat av och startat en ny studio, Junction Point. Bill Roper hoppade av Blizzard och startade Flagship.

Så, kreativa hjärnor vill starta på egen kula med friska färska ambitioner. Jag gillar förfarandet, det ser till att vi har förnyelse i branschen och att sista ordet inte alltid sägs av utgivarna. Utan det skulle vi inte få några nya franchiser idag, bara åtskilliga uppföljare. (Ett förfarande som ändå förekommer alltför mycket idag). Så. Nyligen gjordes det sista i EA:s uppköp av vår största svenska utvecklare klart. Man har precis släppt ett spel som av tidiga utlåtanden att döma, inte lever upp till företagets standard. Är det kanske dags för ett gäng på DICE att hoppa av tåget och yngla av sig i en ny uppstickarstudio? Eller är Sverige för försiktigt för sådana skeenden? Hittills har de "stora" bara bytt utvecklare mellan sig. Nya studior är på gång, men det är svårt att ta sig upp i dagens utgivaroligopol. Det skulle vara betydligt enklare för ett nystartat företag om man har storverk som Battlefield i bagaget.

Så, när får vi se Sveriges första seriösa avknopparstudios?

Ja. Som ni märker, eller kanske inte förresten eftersom inga lär besöka denna sida (vilket är en stor poäng med denna post), har det varit lite dåligt uppdaterat här. Okej, dåligt är en understatement.

Hursomhelst är det lika bra att jag gräver ner mina ambitioner att hålla detta som något annat än en "vanlig" blogg. Jag tror att jag har större chans att hålla denna sida uppdaterad om jag sänker mig till att posta även "vanliga" blogginlägg. Notera den konsekventa ""-ingen när jag pratar om "vanliga" bloggar.

Så, min officiella ståndpunkt är fortfarande att bloggar är trendmässiga ordbajseri-tramsanden. Inofficiellt är denna sida numera en "vanlig" blogg. Vilket  inofficiellt gör mig till en officiell trendmässig ordbajseri-tramsare. Jag skyller på att det är terapeutiskt att föra dagbok, men att det är tråkigt att skriva något som ingen annan, ens i teorin (notera brasklappen), kan läsa.

Så, nu har jag ursäktat mig själv tillräckligt. Vem sade att trendmänniskorna har ensamrätt på att hora ut sig till populärkulturen anyway?

Med det sagt kan jag inte garantera att denna sida kommer att vara väluppdaterad i framtiden heller, så tji fick ni, tror jag.

Hursomhelst. För att snabbt får er med på banan:

Jag heter Emil. Har jobbat som redaktör på en speltidning i ett och ett halvt år, men nyligen gått på tjänstledigt för att läsa till spelutvecklare. Bor numera i Västerås med min älskling Emma. Är intresserad av spel och skriva, men är egentligen alldeles för lat för att vara intresserad av att skriva. Spelen och latheten funkar intressant nog betydligt bättre ihop. Något som jag i teorin skulle vilja ändra på om jag i praktiken får möjligheten.

Just nu:

Tillsammans med den mycket snajdiga grupp 4 (trevliga killar!) håller jag på med mitt första (seriösa) spelprojekt. LabRats. Ni hör på namnet att det blir ett höjdarprojekt. Tänk Taktisk shooter möter Itchy & Scratchy.

Min andra dator pajade i somras. Lokaliserade problemet till moderkortet och köpte nytt häromdagen. Datorn fungerade därefter perfekt! I ungefär två timmar. Därefter bluescreen, dumpning av fysiskt minne och en hårddisk som verkar vara kaputt Cut me some slack, will you?

Recenserar FEAR: Extraction Point åt nästa nummer av tidningen. Har blivit asadödsasugen på att göra en Aliens vs Predator-mod till spelet. Harl addat ner mod-tools. Jag lurar inte mig själv att det någonsin skulle kunna bli något, men jag kanske lär mig ett och annat under tiden. Jag kan ju nästan kamouflera det som studier - even