På upptäcktsfärd i Diegesen

Då jag för tillfället som sagt håller på med en skoluppgift som behandlar slagskepp, tog jag mig tid att helt sonika teckna ett slagskepp. Halva anledningen var att det skulle kunna användas i uppgiften och halva anledningen var att jag helt enkelt ville prova (min fascination för napoleonkrigen går överstyr). Det blev rätt bra iaf   Givetvis har jag tecknat av en annan bild, så jag har inte gjort det "ur huvudet", men jag är ändå väldigt nöjd.

Sitter jag här på kvällskvisten (mitt i natten för vanliga dödliga, men blott kvällskvisten för oss datanördar) och funderar. Min fagra mö har rest till kungliga hufvudstaden för att arbeta och jag har lämnats kvar i min ensamhet för att recensera ett spel som inte är nämnvärt bra och skriva ett manuskript till en interaktiv produktion som känns totalt onödig. Ändå finner jag mig förvånansvärt engagerad i hur jag på bästa sätt ska designa ett interaktivt program om slagskeppens betydelse genom historien, riktat till historieintresserade ungdomar, företrädesvis kvinnor. Det kan antingen vara en indikator på att jag har speldesignerns "rätta virke" i mig. Alternativt betyder det bara att jag är alltför fascinerad vid C.S. Foresters böcker.

Idag var en gråmulen dag. Jag gick till skolan i ottan för att programmera, och även om lösningen knappast lär vinna några som helst priser i programmering, lyckades jag och Anders slutföra den andra C-labben. Mest glädjande är att jag faktiskt känner att något har fastnat i skallen på mig. Vem som helst skulle kunna gå vilse bland minnespekare och länkade listor, men det känns nästan logiskt, så antagligen har jag missuppfattat alltihop.

Varje dag passerar jag en skolgård på väg hem från högskolan. Varje dag tänker jag samma sak när jag passerar skolgården. Under mina promenader har nämligen en liten idé formulerats i min skalle. Skolgårdar är sådana fascinerande platser. För oss vuxna kan det se ut som nedtrampade gräsmattor, utslitna klätterställningar och kala stenar. Men för barnen. Ahh… barnen. Det är intressant hur snabbt vuxna glömmer hur det var att vara barn. Vilken otrolig förmåga att föreställa sig allsköns fantastiska upplevelser i huvudet. Som ett virtual reality-system. Inga kablar, ingen teknologi, bara fantasi. Och det mest fascinerande av allt är hur öppensinnade barn är mot varandras fantasier. Om en person ser en jättestor drake i den där knotiga trädstammen så går det på bråkdelen av en sekund innan lekkamraterna ser precis samma sak. Som ett fantastiskt multiplayerspel, utan datorer eller tv-spel. Bara fantasi.

Alla aspirerande eller existerande speldesigners borde ta minst en dag i veckan och sätta sig ner på en parkbänk vid en skola (försök att inte se ut som ett perverst äckel dock) och bara betrakta barnens lek. Om man vill berätta något för andra gör man klokt i att studera barnen. Bättre exempel på interaktivt berättande får man leta efter. Bara häromdagen när jag passerade han jag under en halv minut se fantastiska saker. Först såg jag en soldat, eller kanske polis, tryckt med ryggen mot ett träd, och ett vapen tätt intill bröstet. En bit bort spatserade en annan person, som letade efter den förra. Jag kunde se spänningen, dramatiken, tystnaden innan helvetet skulle braka loss. Dessvärre hann jag inte se hur det slutade, för vips befann jag mig i ett hus, där en mamma försökte lugna sina två barn. De verkade inte ha något intresse av annat än bus, och detta fick mamman att ryta till och tvinga barnen att lugna sig och gå tilll sängs. Hon var mycket upprörd, varför jag raskade mig vidare, där jag hamnade åtskilliga kilometer upp i luften, i vilken ett flygplans akrobatiska rörelser tycktes upphäva fysikens lagar. Fantastiska loopar och dykningar utfördes våghalsigt av piloten. Sekunden senare befann jag mig på marken igen, mitt på en stor fotbollsstadion nämligen, där en match var i full gång. Publikens jubel ekade över det gröna gräset och arenan vibrerade av upphetsning när bollen fördes närmare målområdet. Men så plötsligt försvann stadion och… tja… det sista jag såg vet jag inte riktigt vad det var. Men att döma av de fyra barnen som gömde sig i buskaget kan jag inte tänka mig annat än att det var ännu ett spektakulärt äventyr som utspelade sig där några meter till vänster om mig.

Någon gång ska jag skapa en berättelse som utspelar sig helt och hållet på en skolgård. Och det kommer sannolikt att bli det mest händelserika jag någonsin berättar.

/Emil

Jimmie Åkesson, partiordförande i Sverigedemokraterna har blivit intervjuad av Expressens läsare. Den första frågan besvarar han så här:

Nils Jansson: Om ni kommer i regeringsställning, hur kommer ni då att agera mot alla invandrare som finns i Sverige?

JÅ: Vi vill helt enkelt frysa tillflödet av invandrare för och inte öka utanförskapet. De som redan finns här vill vi definitivt ställa högre krav på. De måste ställa upp på att lära sig språk och de lagar och regler som vi har här till exempel…

I den lilla meningen finns det massor att påpeka om Jimmies egna språkkunskaper. Meningsbyggnadsfel, syftningsfel och talspråksfel exempelvis. Vidare undrar jag om Sverigedemokraternas "värnande" om den svenska kulturen innefattar ett uteslutande av alla utländska kulturer? Den kultur som hotar "svensk" kultur mest är ju knappast kulturen från mellanöstern, utan den amerikanska kulturen. Förbjuda McDonalds kanske? Förbjuda engelskspråkighet, utländska filmer, utländsk musik, utländsk mat. Nyckelharpor, sill och det sjunde inseglet framöver. Om nu det är så svenskt ens. Vad är svenskt egentligen? Allt som representerar svensk kultur idag bygger ju på influenser från runtomkring oss och arv från tidigare generationer och vårt genetiska ursprung. Vi är ju alla afrikaner från början.

Konstigt det där.

Tänkte tvinga mig att skriva lite, fast jag egentligen inte har tid, eller något vettigt att skriva. Skolan fortskrider väl och vi läser nu den grymt roliga Interaktiv berättarteknik-kursen, där vi idag presenterade våra gruppprojekt för varandra. Vår grupp presenterade vår spännande idé "Andrea doria" som kan beskrivas som ett kryssningsfartygs sista resa, upplevd från flera olika personers perpektiv. Based on a true story, no less. Läs mer om:et på: http://en.wikipedia.org/wiki/SS_Andrea_Doria

Bortsett från att vårt eget koncept är lika spännande som det är genialt, var majoriteten av de andra gruppernas koncept också grymt intressanta. Framtida maktkamp på gigantiska soptippar kanske inte låter spektakulärt vid första anblick, men i sin helhet lät idén grymt häftig. En artefakts röda tråd genom historien upplevd ur en arkeologs efterforskningar är inte heller det en idé som går av för hackor.

Det som slog mig med alla våra spelkoncept var att det var få personer som hade riktat in sig på en given genre. Istället förekom ofta en önskan om att spelen skulle vara väldigt öppna och fria. En naivitet som antagligen de flesta speldesigners tillåter sig i konceptstadiet, tills verkligheten säger stopp. Men det kändes ändå som att det på något sätt fanns en stark vilja att utnyttja spelmediets potential att inte behöva berätta superlinjära historier utan att presentera spelaren med många och tongivande valmöjligheter. Att inga spel var någon bestämd genre kan ju både ha att göra med att en narrativ till en början är formulerad i en designers huvud utan några tekniska begränsningar, men jag tror också att det beror mycket på att spelgenrer idag har smältit ihop så i en enda röra att det är svårt att säga vad som egentligen tillhör eller inte tillhör en viss genre. Faktum är att jag själv skulle kunna motivera tesen att alla spel i grunden är rollspel, men det tänker jag inte göra just nu. Nu ska jag sova.

/Emil

Jaha, då var man hemma igen efter påskfirande först i sydnärke och sedan i Stockholms skärgård. Småbarn har varit en dominerande faktor. Godis lyckligtvis en försvinnande liten faktor. Påskmust ganska stor och påskmat störst av dem alla. Som kompensation för förra årets påsk då jag precis hade fått ett gallstensanfall och inte fick äta något kolesterolhaltigt, typ, blev det desto mer i år. Lax, ägg, lamm, köttbullar. Inget har gått säkert.

Nu är det skola och jobb som gäller igen, för hela slanten. De senaste kurserna gick så sjukt bra att jag känner mig peppad att fortsätta på inslagen linje. Särskilt som jag tycker att Interaktiv Berättarteknik verkar bli en av de roligaste kurserna vi läser. Datastrukturer, Algoritmer och programkonstruktion kanske inte blir lika skoj, men programmering känns ändå som ett någorlunda roligt och fungerande koncept. Jobbmässigt är det desto mer för tillfället. Jag har ett par förhandstittar att spika ihop och kanske kan man få lite till. Sedan siktar jag väl på att göra Emma sällskap så snart som möjligt då hon jobbar i Stockholm hela veckan utan tv och dator.

Sedan svänger det lite av och an med framtidsplaner just nu så vi får väl se var vi hamnar i sommar/höst.

/e