På upptäcktsfärd i Diegesen

Sitter jag här på kvällskvisten (mitt i natten för vanliga dödliga, men blott kvällskvisten för oss datanördar) och funderar. Min fagra mö har rest till kungliga hufvudstaden för att arbeta och jag har lämnats kvar i min ensamhet för att recensera ett spel som inte är nämnvärt bra och skriva ett manuskript till en interaktiv produktion som känns totalt onödig. Ändå finner jag mig förvånansvärt engagerad i hur jag på bästa sätt ska designa ett interaktivt program om slagskeppens betydelse genom historien, riktat till historieintresserade ungdomar, företrädesvis kvinnor. Det kan antingen vara en indikator på att jag har speldesignerns "rätta virke" i mig. Alternativt betyder det bara att jag är alltför fascinerad vid C.S. Foresters böcker.

Idag var en gråmulen dag. Jag gick till skolan i ottan för att programmera, och även om lösningen knappast lär vinna några som helst priser i programmering, lyckades jag och Anders slutföra den andra C-labben. Mest glädjande är att jag faktiskt känner att något har fastnat i skallen på mig. Vem som helst skulle kunna gå vilse bland minnespekare och länkade listor, men det känns nästan logiskt, så antagligen har jag missuppfattat alltihop.

Varje dag passerar jag en skolgård på väg hem från högskolan. Varje dag tänker jag samma sak när jag passerar skolgården. Under mina promenader har nämligen en liten idé formulerats i min skalle. Skolgårdar är sådana fascinerande platser. För oss vuxna kan det se ut som nedtrampade gräsmattor, utslitna klätterställningar och kala stenar. Men för barnen. Ahh… barnen. Det är intressant hur snabbt vuxna glömmer hur det var att vara barn. Vilken otrolig förmåga att föreställa sig allsköns fantastiska upplevelser i huvudet. Som ett virtual reality-system. Inga kablar, ingen teknologi, bara fantasi. Och det mest fascinerande av allt är hur öppensinnade barn är mot varandras fantasier. Om en person ser en jättestor drake i den där knotiga trädstammen så går det på bråkdelen av en sekund innan lekkamraterna ser precis samma sak. Som ett fantastiskt multiplayerspel, utan datorer eller tv-spel. Bara fantasi.

Alla aspirerande eller existerande speldesigners borde ta minst en dag i veckan och sätta sig ner på en parkbänk vid en skola (försök att inte se ut som ett perverst äckel dock) och bara betrakta barnens lek. Om man vill berätta något för andra gör man klokt i att studera barnen. Bättre exempel på interaktivt berättande får man leta efter. Bara häromdagen när jag passerade han jag under en halv minut se fantastiska saker. Först såg jag en soldat, eller kanske polis, tryckt med ryggen mot ett träd, och ett vapen tätt intill bröstet. En bit bort spatserade en annan person, som letade efter den förra. Jag kunde se spänningen, dramatiken, tystnaden innan helvetet skulle braka loss. Dessvärre hann jag inte se hur det slutade, för vips befann jag mig i ett hus, där en mamma försökte lugna sina två barn. De verkade inte ha något intresse av annat än bus, och detta fick mamman att ryta till och tvinga barnen att lugna sig och gå tilll sängs. Hon var mycket upprörd, varför jag raskade mig vidare, där jag hamnade åtskilliga kilometer upp i luften, i vilken ett flygplans akrobatiska rörelser tycktes upphäva fysikens lagar. Fantastiska loopar och dykningar utfördes våghalsigt av piloten. Sekunden senare befann jag mig på marken igen, mitt på en stor fotbollsstadion nämligen, där en match var i full gång. Publikens jubel ekade över det gröna gräset och arenan vibrerade av upphetsning när bollen fördes närmare målområdet. Men så plötsligt försvann stadion och… tja… det sista jag såg vet jag inte riktigt vad det var. Men att döma av de fyra barnen som gömde sig i buskaget kan jag inte tänka mig annat än att det var ännu ett spektakulärt äventyr som utspelade sig där några meter till vänster om mig.

Någon gång ska jag skapa en berättelse som utspelar sig helt och hållet på en skolgård. Och det kommer sannolikt att bli det mest händelserika jag någonsin berättar.

/Emil