På upptäcktsfärd i Diegesen

Ja den är inte slut än förstås, men det känns som att jag har gått miste om de senaste somrarna. Jag skyller på jobbet och det faktum att jag har haft i princip noll ledighet, men jag tror också att det är någon slags nostalgisk föreställning om sommaren som lever kvar från dagarna i mellanstadiet. Då visste man exakt när sommaren började. Efter skolavslutningen i kyrkan, där man var finklädd, sjung "Den blomstertid nu kommer" och där skolkören stämde upp i allmänt hypersvenska barnsommarvisor som "Idas sommarvisa" och barfotavisan. Ibland var det uppträdanden av någon som spelade något instrument, exempelvis jag själv som spelade saxofon i vårt band "Y Not". Bland annat just Ledins gamla uttjatade slagdänga. Sedan sprang man ut under juniträdens svajande lövverk som kastade mjuka skuggor i försommarsolen och man kände sig så fri som man aldrig gjort, om än med visst vemod att inte träffa klasskompisarna på ett tag. De flesta åtminstone. Sommarlovet. De alla magiska innebörder som fanns i det där ordet. Man åkte och badade, tältade och hittade på allt möjligt. Dessutom kunde man övertala föräldrarna om att få vara uppe sent, eftersom det ju var sommarlov. Ibland blev man uttråkad förstås och det blev lite slentrian, men man kunde åtminstone alltid räkna med att en eller annan vecka tvingas iväg på nya händelser. En vecka på läger, en vecka hos moster Stina på ostkusten o.s.v.

Nu befinner man sig i något slags mellanland från att vara barn och att vara vuxen på "riktigt". Studietid. Även om man tekniskt sett har lov, så måste både jag och Emma jobba så mycket vi bara kan för att ha en stadig ekonomi. Det betyder att vi i princip aldrig är lediga samtidigt annat än vissa förmiddagar och vissa kvällar. Så riktigt jobb, men ingen "riktig" semester, med allt vad det innebär av sol och bad, grillning, åka bort, ligga i hängmattan eller lösa korsord på stranden. Min barndoms starkaste sommarminnen har jag från mitt föräldrahem, och det har jag inte kunnat besöka sedan i påskas. Lyckligtvis har vi ju Emmas familj en halvtimme bort ute i skärgården och där kan man då och då få en snabb dos av sommarkänsla, glittrande vatten och grilldoft. Därmed inte sagt att jag ogillar jobbandet. Till skillnad mot Emma som har en ofta ganska frustrerande arbetsplats, har jag en jobbsituation som är så fantastiskt rolig att det inte finns. Häromveckan var jag tre dagar i Windsor och spelade ett av årets mest emotsedda spel. I onsdags var jag nere i malmö hos en svensk spelutvecklare och spelade den färdiga koden av årets strategispel som första journalist i världen. Jag kan inte klaga på jobbet. Jag kan egentligen inte klaga på något. Jag är förlovad med den vackraste, smartaste och roligaste kvinna jag kan tänka mig (och det säger jag inte bara för att jag vet att hon kommer att läsa det här, puss älskling!), jag bor bra, har en toppenfamilj, en sjukt bra dator och en rolig utbildning att fortsätta på i höst. (Fast matten känns lite tradig förstås).

Nej, man får helt enkelt jobba på nu och göra sitt yttersta för att föda ambitionen. På så sätt kommer jag ju kunna ha ett jättebra jobb så småningom, från vilket jag kan ta välförtjänta "riktiga" semestrar med min familj (och försöka övertala barnen att gå och lägga sig, trots att det är sommarlov).

Nu ska jag jobba lite till.

/Emil