På upptäcktsfärd i Diegesen

Numera återfinns denna blogg här:

http://www.fz.se/bloggar/poncho/

 

Förhoppningsvis lite mer uppdaterad!

Kikade in på spelgalan igår, något sen efter att ha vandrat runt i regnet på södermalm. Fick än en gång ett bevis på att jag faktiskt har lokalsinne. Rätt bra sådant. Turligt nog var hela entrén flaskhalsad av folk som skulle hänga av sig, så jag var inte sen alls. men nog om detta, nu lite härliga betyg, för det är betyg som gör en recension har jag hört!

Årets konferencierer: 67%

Gampelay-Christer och Hårige Orvar skötte sig bra. Laid-back och bra, men kunde kanske vågat lite mer.

Årets bordskamrater: 88%

Första gången jag haft bordskamrater på spelgalan faktiskt, då jag inte varit med om att det serverats mat tidigare. Satt bredvid livebloggande all-go no-stop FZ-John och hans lite mer sansade kollega FZ-Tomas. Mitt emot mig satt Michael Gill, mycket sympatisk kille som jag hade trevliga samtal med, i den mån det gick att föra ett samtal. Jocke Bennet och Tompa Tveskägge också i den närmaste kretsen. Mycket trevligt.

Årets mat: 85%

Mycket god mat! Ekologisk också, vad det verkade. Allt hade förstås fancy schmansy-namn, men jag ska simplifiera. Förrätt: Fisk - Typ laxöring. Varmrätt: Ankbröst med någon vit typ av kolhydrat och något kleggigt orange. Efterrätt: mögelost, knäckebröd och päron kamouflerat till en rödbeta. Förrätten och varmrätten var fenomenala. Efterrätten var ok, men det där päronet smakade förfärligt.

Årets priser: 75%

De flesta vinster var faktiskt rättvisa, men EU3 borde varit nominerat i en svensk kategori. Inget spel borde ha vunnit Beat’Em Up (det finns bara en spelserie som motiverar den genren och det är Super Smash Bros). WiC storslammade, vilket var helt rättvist - även om de andra svenska spelen var fullgoda kandidater till sina nomineringar.

Årets publik: 40% 

Alldeles för mycket säljare i lokalen som inte brydde sig om scenen utan hellre pratade skit, minglade och drack - så högt att man inte hörde vad som sades. Visst var de små panel-diskussionerna på scen lite malplacerade, men man blev lite förbannad på sorlet. Lyckligtvis gick det att tysta rätt okej när Kulturministern intervjuades.

Årets prisutdelare: 80%

Thomas Tveskägge som delade ut strategipriset var förstås bäst. Patrik Andersson kändes lite malplacerad, särskilt i den lilla intervjun. Är det en fysisk lag att fotbolls och hockeyspelare ska suga på att prata? Bäst för aftonen var ändå kulturministern. En positiv överraskning. Hon erkände sin dåliga koll, men hade ändå bra koll. Undvek genomskinligt fjäsk och hade vettiga åsikter. Dessutom frambringade hon en skarp stämma som hördes bäst ut över sorlet av alla utdelare och pristagare, trots att hon är kraftigt hörselskadad. Respekt.   

Årets humor: 65%

Ganska knapert. Det hela räddades av de mycket underhållande filmsekvenser som visades innan nomineringarna och följde en "reporter" som skulle avslöja spel som djävulens påfund. Även om de inte var konstanta i sin underhållningsfaktor, var en del av innehållet lysande. Till exempel när han visade att om man tog en speltrailer och spelade ljudet baklänges, fick man fram subliminala budskap såsom "sluta skolan", "palla äpplen" och "kissa på ringen". Klockrent.

Årets band: 30%

Njae, inte riktigt min smak. Plus för inlevelsen, minus för musiken. Eftersom jag är så långt ifrån trendig musiknörd man kan komma så vet jag inte ens vad jag kan jämföra det med. Men, jag vet att om de istället kontaktat min bror (http://www.kraftlingmusic.com), hade de kunnat få specialarrangerad spelmusik, istället för monotont gitarrhamrande med skumma synthljud och spontana grymtanden. Fast vad vet jag, det kanske är det som gäller just nu.

Årets goodie-bag: 35%

Kanske den sämsta goodie-bag någonsin. Det enda av värde var en film (svensk kriminalfilm, förstås) och en Qpad-matta, dock med tv7games-motiv, vilket ju inte är så kul. Jag har säkert en miljard freebie-qpad-mattor med spelmotiv liggandes hemma, som är roligare.

 

Sammanlagt: 70%

Inte ultimat, men det blir bättre och bättre. Nästa år ska bli väldigt intressant att se hur det utvecklas.

…jag hade haft en väluppdaterad blogg på en välbesökt sida där jag kommenterade spelbranschen flera gånger om dagen, hade jag skrivit något om recensionen här:

http://www.aftonbladet.se/nojesliv/recensioner/spel/article1988726.ab

Och sagt något i stil med "Tobias Bjarneby har skrivit en ingress, inte en recension". Men nu gör jag inte det alltså.

Jag har blivit nominerad till årets spelskribent på sajten level7.nu. Det var ju trevligt och hedrande! Nu är förstås hälften av sveriges spelskribentkår nominerade och jag förväntar mig inte att jag ska vara mer poppis än alla fanboyoffer på den där listan, men det är ändå roligt att någon tycker att man gör något bra.

Smart tänkt av level7 också. Genom att få priset utdelat på spelgalan har det genast fått cred, då creme de la creme av spelfolket lär vara där. Därmed finns det ett självändamål hos de nominerade att förmå sina läsare att rösta, vilket förstås sker PÅ level7.nu (antagligen måste man registrera sig också). Därmed har de i ett huj sugit till sig massor av trafik från alla sina konkurrenter. Så diaboliskt smart att man inte annat kan än beundra idén!

/Emil

Okej, inte för att någon läser här ändå. Men nu är det rätt officiellt. Jag har lämnat kontoret på PC Gamer och föreläsningssalarna på MDH - och istället börjat jobba som Dialogue Coordinator på Avalanche Studios, en av Sveriges största spelutvecklare.

Hurra - är en spontan reaktion.

Att komma in i spelbranschen är allt annat än lätt. Det är faktiskt, ehrm… svårt. Att komma in i spelbranschen till en stor, erfaren och extremt spännande spelutvecklare är något som de flesta bara drömmer om. Något som jag själv fram till för ett par veckor sedan bara drömde om. Men nu är jag här! omgtehw00t!!!111oneoen

Nu ska jag bara fixa en lite roligare och mer välbesökt blogg.

/Emil

Se där ja, då var man än en gång titulerad "spelexpert". Andra gången jag medverkar i Xover.tv/Aftonbladets program Gameplay. Betydligt kortare denna gång. Hur mycket hinner man säga på typ en minut, liksom? Vad folk inte vet är att jag faktiskt lyckades blidka producenten direkt på första tagningen, så det ni ser här var ungefär exakt så lång tid jag befann mig i "studion". Men vad är dealen med att kalla PC Gamer för PC-Gamer? God damn! Det finns ju ingen logik i att sätta ett bindestreck där emellan, varför har folk så svårt att inse det?

Titta här!

/Emil

Ja den är inte slut än förstås, men det känns som att jag har gått miste om de senaste somrarna. Jag skyller på jobbet och det faktum att jag har haft i princip noll ledighet, men jag tror också att det är någon slags nostalgisk föreställning om sommaren som lever kvar från dagarna i mellanstadiet. Då visste man exakt när sommaren började. Efter skolavslutningen i kyrkan, där man var finklädd, sjung "Den blomstertid nu kommer" och där skolkören stämde upp i allmänt hypersvenska barnsommarvisor som "Idas sommarvisa" och barfotavisan. Ibland var det uppträdanden av någon som spelade något instrument, exempelvis jag själv som spelade saxofon i vårt band "Y Not". Bland annat just Ledins gamla uttjatade slagdänga. Sedan sprang man ut under juniträdens svajande lövverk som kastade mjuka skuggor i försommarsolen och man kände sig så fri som man aldrig gjort, om än med visst vemod att inte träffa klasskompisarna på ett tag. De flesta åtminstone. Sommarlovet. De alla magiska innebörder som fanns i det där ordet. Man åkte och badade, tältade och hittade på allt möjligt. Dessutom kunde man övertala föräldrarna om att få vara uppe sent, eftersom det ju var sommarlov. Ibland blev man uttråkad förstås och det blev lite slentrian, men man kunde åtminstone alltid räkna med att en eller annan vecka tvingas iväg på nya händelser. En vecka på läger, en vecka hos moster Stina på ostkusten o.s.v.

Nu befinner man sig i något slags mellanland från att vara barn och att vara vuxen på "riktigt". Studietid. Även om man tekniskt sett har lov, så måste både jag och Emma jobba så mycket vi bara kan för att ha en stadig ekonomi. Det betyder att vi i princip aldrig är lediga samtidigt annat än vissa förmiddagar och vissa kvällar. Så riktigt jobb, men ingen "riktig" semester, med allt vad det innebär av sol och bad, grillning, åka bort, ligga i hängmattan eller lösa korsord på stranden. Min barndoms starkaste sommarminnen har jag från mitt föräldrahem, och det har jag inte kunnat besöka sedan i påskas. Lyckligtvis har vi ju Emmas familj en halvtimme bort ute i skärgården och där kan man då och då få en snabb dos av sommarkänsla, glittrande vatten och grilldoft. Därmed inte sagt att jag ogillar jobbandet. Till skillnad mot Emma som har en ofta ganska frustrerande arbetsplats, har jag en jobbsituation som är så fantastiskt rolig att det inte finns. Häromveckan var jag tre dagar i Windsor och spelade ett av årets mest emotsedda spel. I onsdags var jag nere i malmö hos en svensk spelutvecklare och spelade den färdiga koden av årets strategispel som första journalist i världen. Jag kan inte klaga på jobbet. Jag kan egentligen inte klaga på något. Jag är förlovad med den vackraste, smartaste och roligaste kvinna jag kan tänka mig (och det säger jag inte bara för att jag vet att hon kommer att läsa det här, puss älskling!), jag bor bra, har en toppenfamilj, en sjukt bra dator och en rolig utbildning att fortsätta på i höst. (Fast matten känns lite tradig förstås).

Nej, man får helt enkelt jobba på nu och göra sitt yttersta för att föda ambitionen. På så sätt kommer jag ju kunna ha ett jättebra jobb så småningom, från vilket jag kan ta välförtjänta "riktiga" semestrar med min familj (och försöka övertala barnen att gå och lägga sig, trots att det är sommarlov).

Nu ska jag jobba lite till.

/Emil

Idag var jag nere en sväng på Webhallen på Sveavägen och skulle köpa en ny dvd-brännare, så att jag kan testa kod på Medieval II kingdoms. Min första tanke när jag kom in i butiken (för första gången) var att jag jobbar inom rätt bransch. Det var så sjukt mycket folk. Det var 14 bemannade kassor, säkert ett femtiotal i väntlokalen och minst femton könummer före mig. Att det var sådant ös hade jag ingen aning om. Det var så imponerande att det till och med tog udden av väntetiden.

Nu ska det förhoppningsvis bli lite Kingdoms iaf.

/Emilio

Dåså, då har man skrivit DOAP*-tentan då. Det gick riktigt bra tror jag! ADT-definitioner tycker jag förstås är lite luddigt och jag hoppas att jag kom ihåg rätt på djupberäkningen av ett binärt träd, men i övrigt gick det väldigt bra kändes det som. Bortsett från den relativa operationsökningen på 1000 quicksort:ade element istället för 10. På tal om quicksort var det ohyggligt styggt att ha med en fråga där man i detalj ska sortera ett fält på 10 element, både med quicksort och med bubblesort. Jag tror jag fick fyra helskrivna ark med bara sortering. Blöh! nu är det över i alla fall och så länge inte mina minnen av den senaste månadens labbar och föreläsningar är en enda lång dagdröm, bör det vara godkänt.

*Datastrukturer, algoritmer och programkonstruktion. Jag kan höra hur ni formligen vältrar er i avundsjuka!

Var inne på loading.se för att jämföra deras nyhetsflöde med fz.se:s (no competition, förstås) och sneglade lite snabbt åt de artiklar från gamla nummer av Reset och Level som man lagt upp. Jag gillar idén och hoppas att vi på PCG kan göra detsamma inom kort. Vad jag noterade var dock hur konsekvent pretentiöst enkelspåriga man varit när det gäller artikeltitlar.

"Det skotska hoppet"

"Den längsta resan"

"Den svåraste känslan"

"Den sista striden"

Hey, är det någon mer än jag som noterar en trend? Jag tror att Reset Media använder sig av ett hemligt program för att slumpa fram titlar till sina artiklar, det skulle kunna se ut något så här:

#include <stdlib.h>
#include <stdio.h>

#define ETT Demonstrativt adjektivistiskt pronomen
#define TVÅ Absolutivt superlativ eller övrigt adjektiv
#define TRE Substantiv i bestämd form singular

void main(void)
{
 char artikel[length_of_article];
 char *rubrik;

 if(artikel != NULL)
 {
  rubrik = ETT;
  rubrik += TVÅ;
  rubrik += TRE;
 
  puts(rubrik);
  puts(artikel);
 }
 
 else
  printf("Error!");

return jon voight; 
}

Ja ja, jag vet att det skulle bli ett converteringsfel mellan strängen och define-satserna och det skulle bli sjukt svårt att returnera jon voight, eftersom main är en void-funktion (och inte en voight-funktion). Men tanken är ju intressant. Eller så är jag gravt skadad och kan inte hoppas på att klara programmeringstentan i morgon bitti.

Nu ska jag göra Tacos!