Jag, en hjälte
Jag kan faktiskt inte dra mig till minnes första gången jag besökte Enroth, för det var så länge sedan, men jag vet att jag aldrig riktigt har lämnat det helt bakom mig. Däremot minns jag precis den dag då jag för första gången beträdde marken i Erathia. Det var precis så bländande mysigt och stämningsfullt som jag mindes Enroth, men större, vackrare och mer magiskt. Jag kan minnas den härligt ruggiga stämningen i underjordiska städer, de otroliga vindpinade bergen och de lummiga skogarna fyllda av mystik och magi. Känslan av makt första gången jag lät en Chain Lightning slå ner på mina fiender och känslan av värme när mina änglar återupplivade fallna kamrater.
Phoenixar - saknade i Heroes III, tillbaka i Heroes V.
Men det finns en annan känsla som jag starkt förknippar med Heroes-serien och den har sin rot utanför speluniversumet. Det är känslan av gemenskap. Vilket eventuella läsare av denna sida kommer att upptäcka, har mina utfärder in i spelens värld ofta skett tillsammans med en eller flera av mina tre bröder. Ytterst få spel har lyckats samla oss alla framför datorn en gång. Warlords 2 banade vägen och Heroes 3 fulländade konceptet med sitt Hotseat-läge. Att vara helt nöjd med en fjärdedel av den effektiva speltiden var något som vanligtvis var helt främmande för både mig och min äldsta bror (som under vår uppväxt hade de mest sluga sätt att lura bort mig från datorn med Civilization 2 och själv knipa den), men med Heroes var det som det mest naturliga i världen att klämma ihop sig fyra personer framför ett litet skrivbord och med spänning följa de andras äventyr i väntan på sitt eget.
Snöklädda berg, öppna slätter och djupa skogar. Ett magins rike.
Fascinationen för Heroes III var så stor att vi inte riktigt kunde släppa spelet ens utanför datorn. Jag minns en tidig vårdag omkring den påsk då spelet släpptes, då jag och min yngre bror bänkade oss i hängmattan med spelets manual en hel eftermiddag och ”räknade ut” vilka enheter och städer som egentligen var bäst utifrån dess attribut. Nu såg vi inte riktigt till alla faktorer (såsom kostnad och osynlig kostnad) men jag tror vi fick fram att Gold Dragons var den bästa enheten, eller om det var Rampart som var den bästa staden. Nåväl, att vi ens hade orken att idka matematik på ett skollov visar på hur uppsugna vi var i spelet. Den medföljande editorn kom givetvis också till användning en hel del då vi återskapade landskapet omkring vårt eget barndomshem, om än kryddat med trollkarlar, vulkaner, orcher och gud vet vad.
Det var något ohälsosamt mystiskt och lockande med de dimmiga skogarna i bakgrunden på Rampart-staden.
Åren gick, en ny påsk anlände och ett nytt Heroes. Premiärspelet skulle gå av stapeln på samma ställe som trean, i föräldrahemmet, med bröderna. Förväntingarna och spänningen dunkade som en trumma i bröstet när vi startade upp spelet. Men all stämning var som bortblåst. Världen var inte vacker och mystisk längre. Städerna var inte storslagna på det där sättet att man utifrån 2D-vyn skapade sig en 3D-bild i huvudet bara genom att blunda och lyssna på musiken. Hjältarna var inte samma paradoxalt superstarka bisittare längre. Varelserna var plastiga och fåniga. Jag kände mig sviken och tröstade mig de kommande åren med musiken från trean och minnen från fordom (samt spelserien Age of Wonders, men det kommer jag till i ett framtida minne). Aldrig trodde jag mig få uppleva samma minnen som då, på nytt igen.
Nu har ytterligare år gått, en ny påsk kommit och med den Heroes V…
/Bloody Bastard Bron
