På upptäcktsfärd i Diegesen

…jag hade haft en väluppdaterad blogg på en välbesökt sida där jag kommenterade spelbranschen flera gånger om dagen, hade jag skrivit något om recensionen här:

http://www.aftonbladet.se/nojesliv/recensioner/spel/article1988726.ab

Och sagt något i stil med "Tobias Bjarneby har skrivit en ingress, inte en recension". Men nu gör jag inte det alltså.

Tänkte tvinga mig att skriva lite, fast jag egentligen inte har tid, eller något vettigt att skriva. Skolan fortskrider väl och vi läser nu den grymt roliga Interaktiv berättarteknik-kursen, där vi idag presenterade våra gruppprojekt för varandra. Vår grupp presenterade vår spännande idé "Andrea doria" som kan beskrivas som ett kryssningsfartygs sista resa, upplevd från flera olika personers perpektiv. Based on a true story, no less. Läs mer om:et på: http://en.wikipedia.org/wiki/SS_Andrea_Doria

Bortsett från att vårt eget koncept är lika spännande som det är genialt, var majoriteten av de andra gruppernas koncept också grymt intressanta. Framtida maktkamp på gigantiska soptippar kanske inte låter spektakulärt vid första anblick, men i sin helhet lät idén grymt häftig. En artefakts röda tråd genom historien upplevd ur en arkeologs efterforskningar är inte heller det en idé som går av för hackor.

Det som slog mig med alla våra spelkoncept var att det var få personer som hade riktat in sig på en given genre. Istället förekom ofta en önskan om att spelen skulle vara väldigt öppna och fria. En naivitet som antagligen de flesta speldesigners tillåter sig i konceptstadiet, tills verkligheten säger stopp. Men det kändes ändå som att det på något sätt fanns en stark vilja att utnyttja spelmediets potential att inte behöva berätta superlinjära historier utan att presentera spelaren med många och tongivande valmöjligheter. Att inga spel var någon bestämd genre kan ju både ha att göra med att en narrativ till en början är formulerad i en designers huvud utan några tekniska begränsningar, men jag tror också att det beror mycket på att spelgenrer idag har smältit ihop så i en enda röra att det är svårt att säga vad som egentligen tillhör eller inte tillhör en viss genre. Faktum är att jag själv skulle kunna motivera tesen att alla spel i grunden är rollspel, men det tänker jag inte göra just nu. Nu ska jag sova.

/Emil

… i min mening.

Idag när jag som vanligt spatserade till skolan i något varmare väder än brukligt denna vecka, kom jag in på funderingen varför jag egentligen tycker så illa omWorld of Warcraft. Detta är ett ämne jag ältat med mig själv många gånger. Faktiskt då jag är genuint intresserad av att skärskåda spelets särart och inte bara för att det ger mig en giltig anledning att geniförklara mig själv gentemot resten av den lättlurade pöbeln. För att förstå varför jag tycker att World of Warcraft är otillräckligt, måste jag först förstå vad det är jag tycker gör ett spel bra. Det naturliga svaret vore givetvis det självklara faktum som utgör spelmediets särart mot andra, icke fullt lika sofistikerade kulturformer. Interaktiviteten. Men är verkligen interaktiviteten i sig själv det som gör ett spel bra eller dåligt? Isf vore det väl bara vara att se till att ett spel är interaktivt, för att det ska vara bra? Och som Dave Morris skrev, den första regeln när man ska göra ett spel är inte "se till att det är ett spel", utan "se till att det är underhållande". Med det i åtanke kan man alltså komma fram till att interaktiviteten är ett redskap, snarare än en egenskap. Så, interaktiviteten är ett redskap. För vadå? Vad är det man kan skapa med interaktivitet? Underhållning. Men vad definierar underhållning? Sport kan vara underhållande, liksom lärande, lek eller berättelser. Här någonstans är det min syn av vad som gör ett spel bra distanserar sig från en stor del av massan.

Min högst personliga åsikt är att det mest underhållande spelet är det med bäst berättelse.

Men vad är egentligen en berättelse? Åhå-hå, nu kommer vi in på de riktigt intressanta godbitarna. Jag hör hur humanisterna längst bak börjar andas snabbare av upphetsning. Vad är en berättelse? Är inte allt en potentiell berättelse? En fotbollsmatch, ett barns lek, ett namn nedskrivet på ett papper, ett löv som fladdrar i vinden, ett sandkorn? Visst är det så! Allting är en berättelse, men - och här kommer något viktigt - en berättelse är endast så bra som den berättas. Ett sandkorn är lagom intressant att stirra på om man inte får dess berättelse berättat för sig på ett bra sätt, eller berättar den själv i huvudet. När vi har konstaterat att en berättelse aldrig blir bättre än hur den berättas, kan vi komma till slutsatsen att det viktigaste i ett spel, eller vilken annan underhållningsform som helst som hävdas vara en berättelse, är själva berättandet.

Berättelse - berättande, slående lika ord, men så fundamentalt olika om det ena inte håller samma nivå som det andra. Ska vi då försöka återknyta till problematiken i fråga. Varför suger World of Warcraft? Låt oss fundera ett slag på vad World of Warcraft är för något. "Onlinerollspel" är den första definition som dyker upp i mångas huvuden. Nu skulle ingen orka med en dissektion av vad ordet "rollspel" egentligen innebär gentemot vad det har blivit i dagens spel, men tanken är att ett onlinerollspel är ett rollspel, där med- och motspelarna i de flesta - men inte alla - fall utgörs av andra mänskliga spelare. Och vad är med- och motspelarna i ett spel? Biroller och statister. En ganska väsentlig del av berättelsen enligt de flestas standarder.

Vad dessa karaktärer gör är dessutom helt oavhängigt från en eventuell "berättare". Ingen programmerare, designer, regissör eller författare kan berätta vad dessa karaktärer ska göra. Varje karaktär berättar sin egen historia, precis som i verkligheten. Men, tänker ni, det är väl upplagt för ett alldeles utmärkt berättande? Ja, det stämmer. Det är UPPLAGT för ett alldeles utmärkt berättande. Problemet uppstår, liksom så ofta är när man förlitar sig på den stora massan att fatta beslut (se: USA), då den genomsnittlige spelaren av World of Warcraft inte är en särskilt god berättare. Faktum är att den genomsnittlige spelaren av World of Warcraft inte ens tycks anse att dett är någon berättelse överhuvudtaget. Det är en tävling, ett visuellt chattrum eller något annat helt oväsentligt. Något som utvecklaren inte tycks ha för åsikt att ändra på, till skillnad mot vad som är fallet i exempelvis EVE, som också är UPPLAGT för utmärkt berättande, men där det fungerar eftersom den genomsnittlige spelaren anser att det är en berättelse mer än något annat och därmed blir en bättre berättare.

Vad kan vi dra för snabba slutsatser av detta?

1: Berättande är viktigt.

2: Den stora massan är korkad.

3: World of Warcraft suger.

/Hotmail skickas lämpligen till Blizzard