På upptäcktsfärd i Diegesen

Idag var jag nere en sväng på Webhallen på Sveavägen och skulle köpa en ny dvd-brännare, så att jag kan testa kod på Medieval II kingdoms. Min första tanke när jag kom in i butiken (för första gången) var att jag jobbar inom rätt bransch. Det var så sjukt mycket folk. Det var 14 bemannade kassor, säkert ett femtiotal i väntlokalen och minst femton könummer före mig. Att det var sådant ös hade jag ingen aning om. Det var så imponerande att det till och med tog udden av väntetiden.

Nu ska det förhoppningsvis bli lite Kingdoms iaf.

/Emilio

Nu blev jag pepp, tack Nalle. Bara för det ska jag skriva ett till totalt onödigt inlägg

Har återupplivat Company of Heroes igen då jag skriver en förhandstitt på den kommande standalone-expansionen Opposing Fronts. Kör igenom kampanjen och slås förstås om och om igen av vilket sjukt bra spel det är. Snyggt, hektiskt, filmiskt och taktiskt. Har givetvis fastnat lite. Jag ska inta byn St. Fromond på vägen till St. Lo och sedan hålla den. Tyskarna skickar förstås en motattack med Nebelwerfers (mmm, smaka på ordet) som är skapligt hård. All as seen in this interesting image with icons and arrows:

Första försöket satsade jag stenhårt på att försvara stadens torg, vilket gick grymt bra. Uppdraget går ut på att hålla torget i 30 minuter. Jag höll det i ungefär 28 minuter, tills en samling tyska SS-infanterister lyckades springa in och ta över flaggan trots hamrande från mina kulsrputeskyttar i de intillliggande byggnaderna (de som inte förvandlats till ruiner). Andra gången provade jag att sprida ut mig och utföra en kniptångsmanöver i ryggen på de motattackerande tyskarna. Det funkade inte alls så bra. Det tyska pansaret bröt in i den dåligt försvarade byn innan mina kniptänger han slå ihop och uppdraget var kaputt.  Nästa gång ska jag utnyttja skriptandet i uppdraget. Jag ska befästa torget innan jag tar över flaggan och därmed initierar motangreppet. Mouahaha!

Nu ska jag ta en promenad i det härliga vädret, sedan får vi se om jag lyckas hålla St. Fromond. Av erfarenhet vet jag att nästa uppdrag är etter värre, så jag lär väl bli uppe hela natten.

/ Emil ‘Patton’

Okej, jag ska faktiskt försöka skriva lite om spel i den här (teoretiskt sett) spelrelaterade bloggen.

Jag och Emma kollade klart på en julklapp igår. De tre Star Wars-originalfilmerna på DVD. Otroligt härlig stämning, otroligt välgjorda filmer, som får nyversionerna att se ut som ruttnande klegg under en sten i Bangladesh (som om ni inte visste det sedan tidigare).

Hursomhelst, jag blev extremt sugen på att spela Star Wars-spel igen och därefter, när jag kom på att man nuförtiden kan räkna antalet bra Star Wars-spel på en handikappad hands fingrar, blev jag sedermera sugen på att göra Star Wars-spel. Ack, den här fördömda utbildningen går för långsamt, jag behöver vara Creative Producer på EA nu! Det finns så många bra upplägg som bara snuddas vid, som bara utnyttjar hälften av sin potential. Det är uppenbart i hela branschen, och extra tydligt i Star Wars. Förr om åren fick vi ta del av sjukt välgjorda spel såsom Jedi Knight och X-Wing Alliance. Nu får vi nöja oss med Battlefront-spelen, som är en bråkdel av vad de skulle kunna vara. Empire at War gjorde rymdstriderna väldigt bra, men det är inte fullt ut! Knights of the Old Republic-spelen är fantastiska, men det är som att… det är något som saknas.

Någonstans saknar jag någon spelutvecklare som tar det där extraklivet ut i interaktionen och berättar något otroligt. Det är svårt att sätta fingret på exakt vad det är. Jag vill se ett spel som har den laddade "Scoundrel"-scenen mellan Han och Leia i Millenium Falcon. Jag vill ha ett spel som har de otroligt välkomponerade scenerna mellan Kejsaren, Luke och Darth Vader i slutet av Jedins Återkomst. Det finns så många spel idag som anspelar på den "mörka sidans" känslor. Rädsla, ilska, aggression. Jag vill ha ett spel som ger spelaren gåshud, som gör spelaren tårögd, som stannar kvar i magen, bröstet och huvudet - långt efter det att man tryckt på "Save", tryckt på Power-knappen och datorns surrande fläktar stannat av.

Som de säger; If you want something done, do it yourself.

Inspirerad av mitt lilla C&C3-besök blev jag sugen på att åter prova på originalen lite grann. Jag noterar med intresse att Tiberian Sun faktiskt är bättre än jag mindes det. Visst blev jag också såld när det kom, jag menar, man hade ju inte väntat alla dessa år för intet. Men i efterhand har Tiberian Sun fått ett lite sunkigt rykte. Det är klart, det kunde förstås ha varit mycket bättre när det kom, särskilt som Starcraft hade satt ribban rätt högt. Men ändå. Så här i efterhand kan jag tycka att det var lite oförtjänt. Tiberian Sun har en riktigt härlig dystopisk stämning med sin "tunga" industrimusik och överhängande Jonstormar och ödelagda slätter. Jag kan till och med tycka att voxelgrafiken funkar bättre än de flesta polygon-RTS som har mer än två år på nacken gör. Det är lite tidlöst på något sätt. Hypen hade lyft upp Tiberian Sun till ett ställe det inte borde vara, för få tänker nog i efterhand på hur roligt det egentligen var och hur bra atmosfär det ändå hade. Eller så är det bara jag som är en Westwood-fanboy.

Igår gjorde jag något som inte särskilt många har gjort. Jag var i london och spelade Command & Conquer 3 i multiplayer mot några brittiska journalister. Utan att vara alltför skrytsam måste jag påstå att jag piskade deras limey-stjärtar ganska hårt. Jag antar att alla gamla Generals-matcher med srb, Star och Frals fortfarande sitter i.

Imponerande nog är den gamla hederliga C&C-känslan välbevarad. Spelet är knappast någon revolution, men nog så underhållande. Särskilt för gamla fanboys såsom mig själv

Kom hem till en julpyntad lägenhet igår. Supermysigt! Nu är julkänslan här till sist.

/Emil

Då var man hemkommen från en hastig tripp till Paris för att spana in Supreme Commander. Sin vana trogen hade THQ spexat till det rejält, men faktiskt inom ramarna för en resa som var mycket informativ. Demo av Chris Taylor på IMAX-biograf, sedan många timmars singleplayer och multiplayer uppe i Eiffeltornet. Bästa utsikten jag har haft medan jag spelar må jag säga.

Chris Taylor är extremt "amerikansk". Högljudd, bufflig, skämtsam men oerhört sympatisk. Han älskar den strategispelsgenre han blivit som mest känd genom och han drar sig inte för att prata om det. Han sa några av de bästa saker jag hört någon spelutvecklare säga på lång tid, samt några av de mest profana, men dessa måste jag låta bli att prata om. Ni måste ju ha någon anledning att köpa PC Gamer också ;P

Resan var som sagt informativ, om man ville det. Givetvis kunde man som många gjorde springa runt och käka plockmat, åka upp och ner i Eiffeltornet, hänga med ut på barrundor o.s.v. Själv försökte jag spela spelet så mycket som möjligt. Det är nämligen alltid så väl ställt att man faktiskt får prova spelet man åker och tittar på, men detta var en av de få gångerna då man faktiskt får spela, och spela mycket. (Samtliga THQ-resor jag varit på i år har faktiskt varit så. Kudos THQ). Jag lyckades piska mina nordiska kollegor i en multiplayermatch, där stand-downen mellan mig och finska Jukka drog ut så på tiden att huvudrätten (i plockmatsform, ständigt denna plockmat!) hann dukas in och dukas bort innan vi var klara. Mycket intressant var att eftersom spelet stöder dual-screen, var samtliga testdatorer uppställda med dubbla skärmar. Nice.

Annars blir man ganska trött även av så korta och smidiga resor som denna. Det monotona flygandet, Charles De Gaulles totalt ologiska uppbyggnad (och irritationen över att svenska flygkaptener ofta uttalar S:et i Charles), trafiken på kontinenten, franska taxichaufförer som absolut inte talar engelska och som inte tar emot kreditkort utan att åtminstone krångla lite, den franska maten, ständig väntan på kollegor och PR-folk o.s.v. o.s.v. Men det är ändå inte att man känner sig priviligerad att få åka på dylika resor. Inte så mycket för upplevelsen och sight-seeingen, som för att få spela nya spel och träffa storheter inom spelbranschen - faktiskt.

Och, som en fantastisk bonus: lite suddiga kameramobil-bilder.