På upptäcktsfärd i Diegesen

Detta inlägg är totalt tillägnat textförfattaren till Turtles-temasången. All världens aspirerande sångtextförfattare kan bara lägga sig ner och dö. Det blir inte bättre än så här:

Teenage Mutant Ninja Turtles,
Teenage Mutant Ninja Turtles,
Teenage Mutant Ninja Turtles,
Heroes in a half shell
Turtle power.

Teenage Mutant Ninja Turtles,
Teenage Mutant Ninja Turtles,
Splinter taught them to be ninja team,
(he’s a radical rat)
Leonardo lead’s, Donatello does machines.
(that’s a fact jack)
Raphael is cool but crude,
Raphael: (give me a break)
Michaelangelo is a party dude.
Michaelangelo: (party)

Teenage Mutant Ninja Turtles,
Teenage Mutant Ninja Turtles,
Teenage Mutant Ninja Turtles,
Heroes in a half shell
Turtle power.

Havregrynsgröt är en mycket näringsrik och rekommendabel frukost. Särskilt med linfrön i och psylliumfrön på. Dessutom är det godare än man tror. Och med lingonsylten får man ju faktiskt en sötma som nästan är jämförlig med en mer kontinental frukost. Nu ska jag äta gröt. Det ska bli jättegott.

Ät gröt, du också!

Ja. Som ni märker, eller kanske inte förresten eftersom inga lär besöka denna sida (vilket är en stor poäng med denna post), har det varit lite dåligt uppdaterat här. Okej, dåligt är en understatement.

Hursomhelst är det lika bra att jag gräver ner mina ambitioner att hålla detta som något annat än en "vanlig" blogg. Jag tror att jag har större chans att hålla denna sida uppdaterad om jag sänker mig till att posta även "vanliga" blogginlägg. Notera den konsekventa ""-ingen när jag pratar om "vanliga" bloggar.

Så, min officiella ståndpunkt är fortfarande att bloggar är trendmässiga ordbajseri-tramsanden. Inofficiellt är denna sida numera en "vanlig" blogg. Vilket  inofficiellt gör mig till en officiell trendmässig ordbajseri-tramsare. Jag skyller på att det är terapeutiskt att föra dagbok, men att det är tråkigt att skriva något som ingen annan, ens i teorin (notera brasklappen), kan läsa.

Så, nu har jag ursäktat mig själv tillräckligt. Vem sade att trendmänniskorna har ensamrätt på att hora ut sig till populärkulturen anyway?

Med det sagt kan jag inte garantera att denna sida kommer att vara väluppdaterad i framtiden heller, så tji fick ni, tror jag.

Hursomhelst. För att snabbt får er med på banan:

Jag heter Emil. Har jobbat som redaktör på en speltidning i ett och ett halvt år, men nyligen gått på tjänstledigt för att läsa till spelutvecklare. Bor numera i Västerås med min älskling Emma. Är intresserad av spel och skriva, men är egentligen alldeles för lat för att vara intresserad av att skriva. Spelen och latheten funkar intressant nog betydligt bättre ihop. Något som jag i teorin skulle vilja ändra på om jag i praktiken får möjligheten.

Just nu:

Tillsammans med den mycket snajdiga grupp 4 (trevliga killar!) håller jag på med mitt första (seriösa) spelprojekt. LabRats. Ni hör på namnet att det blir ett höjdarprojekt. Tänk Taktisk shooter möter Itchy & Scratchy.

Min andra dator pajade i somras. Lokaliserade problemet till moderkortet och köpte nytt häromdagen. Datorn fungerade därefter perfekt! I ungefär två timmar. Därefter bluescreen, dumpning av fysiskt minne och en hårddisk som verkar vara kaputt Cut me some slack, will you?

Recenserar FEAR: Extraction Point åt nästa nummer av tidningen. Har blivit asadödsasugen på att göra en Aliens vs Predator-mod till spelet. Harl addat ner mod-tools. Jag lurar inte mig själv att det någonsin skulle kunna bli något, men jag kanske lär mig ett och annat under tiden. Jag kan ju nästan kamouflera det som studier - even

Vadan detta? En blogg?

Nejdå, det bara ser ut så. Det här är ingen blogg där jag gräver ner mig i häftiga möten med coola japanska spelutvecklare som jag praktiskt taget är bästa kompis med. Det är ingen superdjup diskussion om vilka konventioner som bör finnas eller försvinna inom speljournalistik. Det är ingen ointresseblogg där jag skriver att jag käkat filmjölk till frukost och att det regnar utanför fönstret. Det är ingen "jag vill vara musikjournalist"-blogg där jag pratar om dagens låt och listar de bästa albumen i vadhelst för obskyr genre som ingen utanför nördighetens innersta kretsar känner till eller bryr sig om.

Det handlar om spel. En resedagbok från de allra yttersta hörn jag via spelutvecklarnas fantasier fått besöka och ett axplock av de känslor år av resor in i digitala världar har framavlat. Så vad är då det hela med den kryptiska titeln. Jag tycks ju försöka att inte vara så himla pretto, så whats with the high tech akademiska synonymviftandet? Dieges? Det stämmer bara rätt bra in. Har du varit i kontakt med litteratur- eller filmvetenskap har du säkert kommit i kontakt med ordet. Det är alltid vanskligt att försöka definiera akademiska termer (diskurs, någon?) men den definition av dieges som jag syftar på handlar om den berättade världen. Den fiktiva världen. En värld som i böcker och filmer vi ofta är låsta till att beskåda ur berättarens perspektiv hela tiden, men som vi i spel har en uppfriskande frihet att själva utforska. Efter år av utforskande har jag kommit underfund med att jag behöver en lagringslokal annat än hjärnan för dessa nostalgiska minnen. Ett fotoalbum att gå tillbaka i om man så vill - en minnesbank, en upplevelsesparbössa och en nostalgipiñata. Mest för min egen skull, men kanske har du upplevt resor liknande mina, och kan känna igen dig i mina "fotografier".

Väl mött. Det första minnet kommer snart.

/Emil "Poncho" Kraftling